Vad ska jag göra, jag törs aldrig berätta allt för min läkare, utesluter ständigt alla "farliga" tankar om hur jag mår, som dödsönskan och så vidare....vet inte hur jag ska bära mig åt för att få fram det. Vill inte verka så sjuk, vill ju vara frisk. Sedan är jag så rädd att förlora mitt barn, är alldeles ensam med mitt barn och ingen som hjälper mig. Men jag visar aldrig inför honom hur illa jag mår....men bara tanken att berätta allt vad jag tänker för min läkare skrämmer mig. Vad ska jag göra? Hur ska jag orka......vill inte må dåligt nå mer.
Tack för Din fråga. Jag kan förstå att det inte alltid är så lätt att i en besökssituation hos sin dioktor få fram det man vill ha sagt- men som jag
förstår det så handlar det inte bara om att Du inte kan berätta utan också om att Du inte vill berätta. Du är rädd att framstå som sjuk och Du är rädd
för vad som skulle kunna handa med Ditt barn (som Du vad jag förstår har att
ta ensam hand om).
Ett uppenbart problem är att Du i den mån Du inte berättar "hur saker är" riskerar att inte få rätt hjälp och behandling -vilket i förlängningen nog är ett större bekymmer än om Du tillfälligtvis skulle framstå som sjuk. När det gäller Din oro för Ditt barn så förstår jag att Du tänker som Du gör- men risken att Sociala Myndigheter skulle göra något mot Din vilja är mycket liten. Enligt den lagstiftning som man har att rätta sig efter skall alla frivilliga åtgarder provas först innan man ens funderar över möjliga tvångsåtgärder. Dessutom borde det också ligga i Ditt barns intresse att Du är så frisk som möjligt- och således att Du berättar för Dina behandlare "hur det är".
Så försök berätta det som Du tycker är viktigt för Dina behandlare att veta-
det förbättrar Dina möjligheter att få så god hjälp som möjligt.
Bästa hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
