Fråga: Jag och mitt liv...

Det kanske inte är social fobi jag har, men jag upplever ofta att det vore väldigt, väldigt jobbigt att träffa på människor. T.ex. att gå till affären och riskera att träffa människor som man inte känner spec. väl och inte veta vad man ska säga till kan få mig att känna en mycket stor ovilja för att gå dit alls. Jag är blir orolig för om dom ska tycka att jag är konstig/elak/dum etc. för att jag kanske bara säger hej etc. och jag har väldigt svårt för att prata på i sådana situationer, jag blir väldigt nervös av det och börjar alltid svettas då. Har lätt för att svettas mycket när jag rör på mig, spec. hand/rövsvett och när jag ställs i sådana här sociala situationer som jag tycker är jobbiga blir händer och rumpa som floder. (Det låter kanske roligt, men desto jobbigare att uppelva!) Det har jag upplevt otroligt många gånger, men direkt när jag kommit hem och slagit mig ner i mitt rum framför datorn har det gått över direkt. Annars har jag inte svårt att vara social så, oftast inte iallafall. Jag brukar ha lätt för att skoja och vara väldigt oseriös och skämta till det mesta samt att prata om saker och ting som intresserar mig och vanliga världsliga ting osm vädret/skatter osv. På så sätt har jag ändå ganska många vänner som jag tycker om att prata/vara med och som jag (antar) gillar att vara med också. Här kommer vi in på en annan sak, jag är väldigt orolig väldigt ofta för vad folk tycker om mig och hur jag uppfattas, känner att de borde ju hata mig lite, ogilla mig för att jag är konstig/tråkig/ful etc. Det gäller nog nästan bara folk som jag känner lite eftersom det är dom som ska uppfatta mig i vårt kompisgäng etc. Folk jag inte känner alls spelar ju inte så stor roll med, de bryr sig ju inte om mig och inte jag om dom. När jag börjar känna såhär när jag är med någon blir jag nervös/stressad och har jag väl blivit det så blir det bara värre för vad sak som kommer ur min mun och jag börjar svettas igen. Ibland kan jag ha jättelätt för att prata med nya människor och skoja etc. men jag tror det mest är när jag verkligen känner mig hemma och säker där jag befinner mig och att jag har kontroll över det. Jag minns från skolan att jag fullkomligt hatade att räcka upp handen i rädsla av att ha fel. Att folk skulle skratta åt mig och tycka att jag är dum och att jag inte skulle förstå varför var jag nästan skräckslagen för och det var bara när jag verkligen var säker som jag vågade mig på att prata. Det skall sägas att jag är ganska duktig och har fått bra betyg genom hela min skolgång. Människor jag har sagt detta till (vad jag minns, bara 2 flickvänner), alltså att jag kan bli väldigt nervös och rädd i sociala situationer har sagt att det låter väldigt konstigt och inte alls som mig. Jag gillar heller inte att idrotta/ha bar överkropp med folk då jag har massa röda prickar på båda överarmar (ser ut som små finnar, det är keratosis pilaris tror jag). Detta blir mycket värre när jag idrottar då mycket/nästan hela min hud blir röd väldigt lätt när jag anstränger mig fysiskt. Därför blir situationer i idrottsliga sammanhang extra jobbiga. Är jag dock med folk jag känner väl är det oftast inga problem. Gällande andra människor kan jag också lätt få för mig att dom inte gillar mig, har dolda motiv och inte vill mig så väldigt väl egentligen, utan de bara låtsas. Det här går i perioder, vilket jag också gör, skulle man kunna säga. Vissa veckor/månader/dagar går det mesta bra, jag vågar mig ut bland folk och tar mig för saker, sen någon dag när jag vaknar kan jag vara helt nere, inte orka saker och bli jätterädd för vad folk tycker om mig. Så är det med mina intressen också. Några veckor brukar dom hålla sig och vara ganska intensiva i några dagar/någon vecka när jag verkligen sysselsätter mig till det jag blivit intresserad av, om det nu är ekonomi/juridik eller något spel. Sen efter någon vecka eller så är intresset ofta helt bortblåst, orkar inte bry mig alls om det. Jag tror att det är då jag blir rätt nere och börjar undra vad jag nu ska ta mig för och känner mig misslyckad för att jag inte lyckades slutföra det eller fortsätta något längre. Jag har ibland även varit väldigt väldigt deprimerad. Har inte kännt någon motivation för någonting, tyckt att allting verkat tråkigt och meningslöst, att det isåfall vore onödigt att leva om allting skulle fortsätta såhär och därför funderat mycket på självmord och hur underbart det vore att bara slippa allt det här tråkiga och allt detta ansvar för att göra si och så. Har dock aldrig vågat mig på att göra någonting eftersom jag är asrädd för hur folk skulle se på mig om jag mot förmodan skulle lyckas. Är tom väldigt rädd för att jag skulle misslyckas med att döda mig själv även om jag skulle skjuta mig i huvudet. Skulle aldrig någonsin vilja göra min mor eller min syster som jag tycker väldigt mycket om så ledsna som de skulle bli om jag tog mitt liv. Detta går också i perioder, den längsta tror jag höll på i två månader men det var ett tag sen och jag minns inte detta så exakt. Jag somnade iallafall då ofta efter att ha gråtit, tänkt på hur värdelöst och trist allting var och hur underbart och bra det vore om jag dog i sömnen och slapp vakna mer. Något annat jag väldigt ofta gör är att tvivla på mig själv något ytterst. Jag kan hålla på och dividera i mitt huvud hur något är jättelänge och komma på sak efter sak som talar emot vad jag egentligen tror är rätt tills jag börjar tvivla till den grad att jag inte vet längre. Följer väldigt ofta med i strömmen också, gör vad andra vill har inte så mycket egna åsikter. Om man fick välja studiebesök eller liknande i skolan och jag väldigt gärna ville gå på någonting så gick jag alltid på någonting annat för att kompis/kompisarna gick på detoch jag inte ville gå utan dom, oroade mig för vad dom skulle tycka och inte bry sig. Det är kanske ofta så i skoltid, men jag har svårt att komma på ett annat bra exempel, det känns dock ofta så att jag inte vågar/vill gå och göra det jag vill utan följer med vad den/dom andra tycker och vill göra. Min fråga är: Vad kan jag göra åt att inte må såhär? Ska jag utsätta mig för jobbiga situationer? Är det någon sjukdom? Skrev nyss ner allt detta som jag kom på, det är nog lite hoppigt och flummigt och kanske har jag glömt något. Men det är iallafall ett första utkast. Tack på förhand! Med vänlig hälsning Anonym