Jag är idag 23 år, kvinna, och väger normalt för min längd. min första kontakt med psykvården var efter ett självmordsförsök med tabletter och sprit. Har lidit av depression i över tre år nu, med inläggningar, ECT-behandling, terapi, medicinering med tex zyprexa, litium, cipralex, risperdal, och olika slags sömnmedel. Jag ser och upplever även saker som inte andra gör och kan ibland ha kortare perioder med hetsätning. Jag har svårt att hålla längre kontaker med vänner och har tappat många, tröttnar fort och skaffar nya som jag snabbt tröttnar på igen. De relationer med andra könet har varit stormiga, bråk tjafs, otrohet etc. Jag blir som besatt... Jag skär mig också ibland, armar och ben. Ingen av de läkare och psykologer jag träffat vill eller kan säga om jag kommer bli fri från allt detta. Jag har frågat vad jag har för typ av diagnos men ingen säger nåt, vet dom inte själva el? Vad tror ni? Kan man bli bättre? Det går i perioder, upp och ner...
Hej, tack för ditt brev.
Det är förstås frustrerande för dig att uppleva att du inte får raka adekvata besked om arten av dina problem, prognos mm. Möjligen kan det vara så att man försökt förmedla den här typen av information men att du av någon anledning inte längre kommer ihåg det.
En andra synpunkt är att människor per definition är mycket komplexa och att det alltid är vanskligt att uttala sig i det enskilda fallet. Enligt mitt sätt att arbeta är det absolut inget problem att med patienterna om de själva ber om det diskutera deras problem, försöka benämna det i diagnostiska termer och prata om prognos, framtidsutsikter etc. Det borde inte vara det för dina psykologer och läkare heller.
Utifrån hur psykiatrin ser ut idag, med ganska stor personalomsättning på vissa ställen samt hur kontakten ser ut mellan individen/klienten och vården, dvs om den är strukturerad och planerad eller har en mer kaotisk karaktär ökar naturligtvis risken för att olika saker blir fel. Trots att du träffar många vårdare kanske det inte är någon som upplever att de i praktiken har huvudansvaret. De kanske tror att någon annan har bättre kunskaper om just dig och överlåter därför dessa frågeställningar på någon annan och så blir det som det blir.
Egentligen känns det fel att diskutera de här sakerna i det här forumet. Det borde skötas av dina professionella hjälpare, men ok då! Nu kan jag bara kommentera den information som du lämnat i brevet:
Det låter som att du har en mer omfattande psykologisk problematik som idag brukar betecknas som Personlighetsstörning. Du verkar också i vissa kanske pressade lägen kunna reagera med förmodligen kortvariga psykosgenombrott då du tappar din verklighetsförankring och upplever en del saker som faktiskt inte händer på riktigt utan uppstår i ditt inre.
Du behöver en kompetent hjälp och kan med hjälp av en längre psykoterapi och adekvat medicinering bli mycket bättre. Om du kommer att uppleva dig som "frisk" i framtiden återstår att se. Du kan säkert bygga upp en fungerande och trivsam tillvaro där du i stora stycken kan uppleva en bra livskvalité. Mycket handlar om hur väl du kan öka din egen förståelse för dina problem och reflektera över ditt eget sätt att vara. Det kan ta tid att utveckla den förmågan och uppnå ett fungerande samarbete med sina professionella kontakter. Ett adekvat boende, vettig meningsfull sysselsättning, relationer till familj och vänner är viktiga beståndsdelar i att skapa ett sammanhang där du kan fortsätta att växa och mogna som människa.
Vänliga hälsningar Jan Davilén, Överläkare, Psykiatriker.
