54-årig kvinna, 168 cm lång, 67 kg, som har tappat konturerna i livet, förlorat och endast har en bråkdel kvar av mig själv. Jag vet inte om jag orkar vara så här stukad, tappat meningen med min egen närvaro i sammanhanget. Jag är född 1952, fick diagnos depression okt 2002. Var då högpresterande, 6 barn, varav 4 hemmaboende, öppet hus för barnen o deras vänner, många till middagarna, huset fullt av aktiviteter, heltidsarb akademiker, massor av arbete, massor av fritidsaktivteter, kurser, mm. kul och i full fart genom livet, dygnet. Vansinnigt-inser jag i efterhand eftersom det blev total krasch. Sedan dess har jag försökt arbetsträna ett antal gånger, varit 40 sessioner på kognitiv psykoterapi, varit ett års-behandling på Alfta rehab - och har lärt mig jättemycket om livshantering i min situation. Jag har massor av stöd socialt, hälsar ofta på mitt jobb, har jobbat 25% ett halvår ca, men det går inte, jag kör mig själv i botten. Jag blir så slut av alla tankar, alla intryck, kan inte sortera intryck, tappar koncentration, glömmer de mest otroligt primära saker, som vad jag gjorde eller sa för någon minut sedan, var jag befinner, vad jag håller på med just nu och varför , vad syftet är, etc. från att ha haft jätte koll på läget, både på jobbet o hemma, hållt i alla tåtar, haft världens simultankapacitet, organisationsförmåga, planerat, genomfört och strukturera har jag INGENTING av dessa förmågor kvar. Jag som gillade känslan av FLOW, att ha tusen saker på gång, att njuta av att "hålla livet i min hand", ha full kontroll och köra med full speed - då kom mitt lyckorus. Nu är jag bara en rest av mig själv, en liten hög av aska, ett tomt knäckt äggskal, oduglig, närande, orkeslös, tråkig, trött, uppgiven, tappat lusten, fast jag ibland anstränger mig så fruktansvärt mycket för att kunna rycka upp mig, det går inte, det blir bara värre. Sist skulle jag göra ett minnestest, minitest hos min läkare, jag blir så stressad, kan inte svara på en fråga, jag spänner mig och kan inte tänka, kommer inte ihåg de föremål hon nämner, lyckas inte upprepa, kan inte minska 100 med 7 etc, kan inte nåt, allt blir bara fel och jag sitter o svettas o vrider mina händer, börjar gråta av anspänningen. Efter besöket är jag helt slut, ledsen, arg, irriterad på mig själv, tokig, galen människa. Min läkare skickar en remiss till minnesenheten på Karolinska för en utredning. Vi kommer överens om att det vore bra. Men jag själv tycker inte att jag jämt har dåligt minne, men jag tappar fokus, koncentrationen, när jag blir "ställd" inför något. när jag ska utföra något, typ denna test, eller laga mat hemma. Det är för många moment, det blir för rörigt, jag tappar tråden, och har därför numer inga krav här hemma, ingenting av hemmets o familjens sysslor ligger på mej, jag kan inte ha det över mig. Jag lever så begränsat, mitt liv är inte ens en bråkdel, det har krymt till en tragiskk lort jämfört med tidigare, en sprucken ballong. Jag kör inte längre bil, det är för många moment, för mycket koncentration som behövs. Dock, periodvis får jag ett ljusnande, en känsla av lugn. En balanskänsla när det känns bra att gå ut o handla, att göra middag, att köra bil (på lugna smågator här i bromma), att sakta möta livet o dagen, att njuta känslan av att andas lugnt innan våndan och tröttheten tar herraväldet över mig igen. Ska det vara så här? Vad ska jag göra? Kan jag göra något för att komma över det här, komma vidare och återfå åtminstone "lågnormal" funktionsförmåga
Tack för Din mycket uttömmande berättelse. Det vore fel av mig att på basen av Din redogörelse komma med några mer eller mindre välgrundade förslag till en behandlingsplan. För detta behövs en personlig och penetrant diskussion. Jag har ett förslag. Skriv ett brev med ungefär det innehåll Du presenterat här och adressera det till överläkaren Christina Spjut, psykiatriska klinken, S:t Görans sjukhus i Stockholm. Hälsa från mig och be om ett sammanträffande. Jag känner att här finns hjälp att få.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder professor, psykiater.
