Jag är en tjej på tjugo år som inte förstår varför jag fungerar som jag gör. Jag hatar verkligen mig själv. Det är konstigt, för jag kan tycka att livet går bra, men ändå finns alltid det här hatet, som om min oduglighet var sanning och allt som säger emot enbart en illusion. Jag har gått i samtalsterapi i cirka ett halvår och även innan det pratat med lite olika människor lite halvterapeutiskt. Jag blir ofta emotsagd där när jag säger att jag är värdelös och jag blir bedd att utveckla varför jag tycker att jag är värdelös, men det är liksom ingenting som får bort känslan. Grundinställningen är att jag är förlorad och allt annat är bara tillfälligheter. Sedan snart tre veckor har jag ätit SSRI men jag undrar om de verkligen är någonting för mig. Jag förstår inte hur man kan komma fram till att jag är deprimerad utan att göra nått screeningtest eller så. Dessutom är jag ju inte direkt handlingsförlamad, jag jobbar och skrattar precis som vanligt, bara att det blir lite jobbigare när jag kommer hem och hinner känna efter... har läkaren gjort rätt? Jag förstår liksom inte vad medicinen kan göra, den kan ju knappast få mig att tycka om mig själv. Men å andra sidan, hur ska jag lyckas själv?
Hej, tjej på tjugo år,
Visst är det tragiskt med oss människor att vi har så lätt för att utveckla en negativ självbild. Det är ju precis det du gjort. Av vilken anledning vet inte jag, men det bör du kunna komma fram till i en "insiktsorienterad terapi".
Förmodligen har din självbild precis som alla andras grundlagts tidigt i livet. Hur din mor, dina föräldrar och hela din familj fungerade är du expert på. Vilka förväntningar har du haft/har lagts, på dig? Det känslomässiga klimatet hemma och i din uppväxtmiljö har ju självklart format dig till den du är. Det handlar inte om någon absolut sanning, utan hur du upplevt din situation.
Nu har du redan gått i en halvårig terapi. Hur arbetade ni? Lärde du något om dig själv? Du berättar inga detaljer så det är svårt att veta. Tycker rimligen att du efter en så pass omfattande kontakt, kanske 20 samtal (?), borde ha någon eller några idéer om vad som kan ha bidragit till att du tänker så negativt om dig själv. Tror faktiskt att du skulle ha nytta av ytterligare terapi/samtalskontakt.
Precis som du kan jag ställa mig lite tveksam till om medicin är det rätta för dig.
Vänliga hälsningar
Jan Davilén
Överläkare, Specialist i psykiatri
