Hej, Jag är 21 år gammal, deprimerad sedan några år tillbaka (38 på testet här). Förutom att mina föräldrar blivit psykiskt sjuka och hamnat i svår depression så har jag även haft personliga problem som orsakat att jag hamnat i en deprimerad tillvaro. Jag har senaste tiden vetat att jag mått dåligt, ändå gjort allt jag kunnat i mitt dagliga liv för att försöka vända på det och få en positiv inställning till livet. Lever hälsosammt, inget jag vill ändra på, men det hjälper inte. Har funderat på att kontakta läkare och be om antidepressiva, men det oroar mig. Jag vill inte att det på något vis ska "synas" att man har varit sjuk, som i framtiden efter utbildningen då man söker jobb eller i liknande situationer. Kan det på något vis begränsa mig eller "komma fram"? Det är min viktiga fråga till dig! Är intresserad av och ha kontakt med psykologer eller vad som krävs - men inte än. Får stå ut ett halvår till, ska iväg och resa den här terminen (igen) (en del av "försöker må bra och göra vad jag "drömmer" om planen utan stress och krav) och är rädd att jag inte får göra det om jag kontaktar läkare innan jag far iväg (har inga självmordstankar och har ALDRIG haft) Tack på förhand!
Tack för kloka funderingar. Idag är psykisk ohälsa/sjukdom accepterad i mycket högre grad än för bara 10-talet år sedan. Såväl samhället som den medicinska professionen ser på detta som vilken annan sjukdom som helst. Jämför diabetes, hjärt-kärlsjukdom mm.
Allt talar för att det är en fördel att lägga korten på bordet och odramatiskt berätta om den situation man befinner sig i. För mig känns det verkligen som Du behöver professionell
hjälp. Tag därför kontakt med den vuxenpsykiatriska mottagning som finns där
Du bor och be om i första hand en läkarkontakt för inledande diskussion om
hur vi bäst kan hjälpa Dig.
Här finns många robusta alternativ eller
kombinationer av olika åtgärder. En sådan här kontakt kan aldrig "ligga Dig i fatet" för framtida arbeten mm. Jag vill säga: "tvärt om"
