Hej! I hela mitt liv har jag haft svårt. I tolv år har jag upplevt krig och massa saker och sen kom jag till Sverige för 4 år sen och sen dess är jag bara ledsen. Jag vill må dålig och jag vill vara ledsen. Jag vet inte varför. Men vad beror det på tror ni? Känner att jag inte orkar mer! Snälla svara mig fort! Jag orkar inte längre!
Du beskriver en livssituation, som jag via andra ungdomars berättelser vet är mycket svår. Tolv år med krigssituation är naturligtvis ingenting man bara skakar av sig i en handvändning. Jag anar mig till att du tycker att du borde må bra efter fyra år i ett land, där det är lugnt och i många avseenden tryggt. Ibland är det inte så lätt som att det bara går över.
Du skriver inget om hur mycket dina minnen av krig och faror påverkar dig. Andra ungdomar med upplevelser av krig bakom sig, brukar kunna berätta hur de plågas länge av minnesbilder och mardrömmar. För vissa går dessa svåra minnen över i en riktig depression. Din känsla av att bara må dåligt utan att kunna peka på vad det beror på, tycker jag låter som att du kan ha drabbats av en depression som inte vill gå över.
Eftersom jag inget vet om din situation i övrigt här i Sverige, t.ex. om du har din familj med dig här, kan jag inte ens gissa mig till hur pass stabilt livet blivit för dig. Kanske har du föräldrar att prata med - kanske inte. Hur det än är med det, tror jag att du skulle ha nytta av att få prata igenom din situation och dina tidigare upplevelser med en klok psykolog, kurator eller psykiater, som har erfarenhet av ungdomar i flyktingsituation. Det kan ta lite tid innan man kan närma sig alla svåra minnen och det måste det få göra.
Det som är mera bråttom är att någon lyssnar på hur du mår just nu. Du skriver att du inte orkar längre och det måste vuxna ta på allvar. Om det är som jag misstänker att du fått en riktig depression kan det vara så att du behöver medicin för att orka komma igen och kunna se någon glädje i tillvaron. Den här känslan av att du vill må dåligt och vill vara ledsen, får mig att tro att du verkligen har mycket som går att hjälpa dig komma tillrätta med. Ensamheten blir lättare om man har någon att prata med den om.
Som du märker tycker jag att du behöver få hjälp på båda planen - samtal och medicin. Alla skolor har en skolsköterska, som vet var man kan få hjälp. Jag tycker att du skall gå till skolmottagningen och ta reda på det. I vissa städer finns det speciella tonårsmottagningar och i alla län finns det barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. Båda är gratis. Du kan komma ensam eller med någon som står dig nära - en förälder eller en vän. Om du kommer till en psykolog eller kurator, bör också be att en gång be att få tala med en psykiater, som kan bedöma om du skulle ha nytta av medicin. Det är psykiatern som är läkare och kan skriva ut medicin.
Tveka inte att söka hjälp - vi har alla rätt att få det. Tänk också på att du kan testa olika samtalspartners om den första inte skulle kännas bra. Lycka till och ge inte upp förrän du har fått bra hjälp!
Med vänlig hälsning
Gunilla Olsson, specialistläkare i ungdomspsykiatri
Netdoktors fakta om depression »
