Det är så att jag är en tjej på 18 år och är deprimerad och har haft det i ett par år och sen ett år tillbaka har jag haft en stegrande ångest. Ingen har vetat om det. Men sen jag började i 3e ring började folk fatta att det var något som var fel eftersom jag började svimma 1 till 3 gånger i veckan och då gick de med mig till skolkuratorn bland annat, men det är bara henne jag pratar med, och skolan skickade mig en dag till vuxenpsyk men jag ville inte gå där, så jag stannade hos kuratorn på skolan. Problemet är det att skolan tar snart slut, då har man ingen att prata med igen, och jag berättar inte allt för kuratorn eller sjukhuset eller någon annan om hur det egentligen är och det är enbart för att efter jullovet fick jag nya krafter att dölja allt så folk tror att jag mår bra igen, och de verkar vara glada över att jag mår bra så jag vill inte säga någonting. Kuratorn misstänker något tror jag för hon frågar hela tiden om det har hänt någonting. Jag försöker undvika allas frågor och få dem att hålla sig till ett ämne när de kommer in på mitt mående, och det är "anorexia". Själv tycker jag att jag inte har det eftersom jag inte är smal och jag går ner alldeles för långsamt. Jag gör illa mig själv och så och vet därför inte hur jag ska göra efter skolan om jag ska fortsätta hos vuxenpsyk eller inte.Jag vill samtidigt inte berätta hur jag mår och saker som hänt eller saker jag gör och saker jag inte gör. Jag är även rädd för att de ska ta ifrån mig det enda som betyder någonting för mig och det är hur jag äter och tränar. Jag är totalt förvirrad och behöver råd/svar om hur jag ska göra. Så hur ska jag göra? Just ja, jag svimmar pga ångesten, inte för maten. Ångesten gör att jag inte kan andas självmant utan jag måste koncentrera mig men hur jag än andas hur djupt/inte djupt hur snabbt/inte snabbt hur jag än gör blir jag bara yr. Förlåt, det karnske är en onödig fråga och tar bara upp er tid i onödan.
Tack för din fråga som jag inte alls tycker är onödig. Tvärtom så blir jag rätt orolig över hur du har det. Du berättar att det viktigaste i livet är hur du äter och hur du tränar och att det är ett bekymmer att du inte går ner i vikt fort nog. Dessutom gör du dig själv illa. Du går hos skolkuratorn som uppenbarligen tycker att du behövde gå och se någon på vuxenpsyk (inte minst eftersom skolan slutar snart) vilket du själv inte ville utan blev kvar hos kuratorn. Dock berättar du inte riktigt varför du inte ville gå till vuxenpsyk.
Du lider dessutom av stark ångest som t.o.m är så stark att du med regelbundenhet svimmar i skolan. Du skriver också att du inte berättar allt för skolkuratorn och att du lägger ned mycken kraft på att övertyga Din omgivning att du mår bra.
Jag tycker att du behöver hjälp- också när skolan slutar- och mitt råd måste därför bli att du följer det förslag du fått från skolkuratorn. Utan professionell behandling är risken stor att dina besvär blir allt värre- och ju längre behandling dröjer desto svårare att komma bort från dina besvär.
Hoppas jag kunnat vara till någon vägledning.
Bästa hälsning,
Lars Davidsson
Överläkare, psykiater.
