Har precis insett att min man är deprimerad. Han har tagit sig iväg på sitt första läkarbesök och precis börjat medicinera och ska gå på samtal hos en kurator. Själv står jag ensam känner jag med min del. Vi har två små barn, två år och fem månader gamla, vilka jag tar hand om åtminstone 22 av dygnets 24 timmar själv. Jag är trött, less och arg och vet inte hur jag ska agera gentemot min man. Det är så svårt! Vi har haft två tuffa månader, då han pga sitt mående bl a varit på väg att lämna oss. Han har också berättat att han varit otrogen vid ett tillfälle, vilket också till stor del beror på hur dåligt han mått men som ändå ställer till en massa naturligtvis. Jag vill verkligen att det här ska ordna sig, men känner mig väldigt klämd mellan min önskan att kunna hjälpa honom och min önskan att faktiskt få hjälp själv med en situation som är minst sagt ansträngande. Hur hittar man balans här? Och hur hanterar man att helt plötsligt inte vara den som han kan vända sig till för att få hjälp...? Jag mår jättedåligt men kan inte ens prata med honom eftersom jag då kommer få honom att må ännu sämre. Vad jag än gör så blir det fel...
Jag kan förstå hur du känner det och det är nog kanske så att hur du än gör i den här situationen så blir det fel. Antagligen är det inte rätt tillfälle att tala med din man om hur du känner dig (han är antagligen fullt upptagen med att försöka göra något åt sina problem)... Mitt förslag är att du antingen inte gör någonting och väntar på att din man skall må lite bättre (vilket rimligen tar några månader) alternativt att du söker professionella råd för dina egna problem. På sikt så tror jag att ni har en hel del saker som på något sätt måste hanteras och kanske familjeterapi skulle vara något som skulle kunna vara till hjälp för er.
Hoppas någon lösning kommer ut ur det hela.
Hälsningar
Lars Davidsson, överläkare, psykiater
