Hej! Jag är en 21 årig tjej som lider av depression med somatiska besvär och en massa andra symtom som ingår. Jag är enbart sjuk utan jag är också ett brottsoffer. Till att börja med så kan jag berätta att jag har mått dåligt näst intill hela mitt liv men gick in i en mycket djup depression slutet av år 2002. Jag har självmordstankar, dåligt självförtroende, grät ständigt, kände mig ensam och oälskad och helt enkelt inte värig att existera på denna jord. År 2003 kom jag i kontakt med en man via internet som jag spontant träffade en dag i mitten av juli. Jag var som sagt väldigt godtrogen mot andra och hade väldigt svårt att konfrontera eller säga nej till andra människor. Den natten blev en början till ett helvete. Han våldtog mig på alla sätt och vis. Jag var ensam med honom och jag blev helt paralyserad och chockad. Jag kunde inte göra motstånd! Efter gick jag raka vägen hem som inte var långt ifrån hans bostad och kände en massa skuld och äcklad. Jag la all skuld på mig själv för att jag utsatte mig själv i den situationen. Inte nog med att det hände en gång utan det hände flera gånger! Mannen börjare mer och mer träde in i mitt liv utan mitt medtyckande och började kontrollera mitt liv. T.ex tillät han mig inte äta min medicin och gav mig nått som heter effedrin som skulle göra mig smalare! Fast att jag var inte ett dugg överviktig! Jag blev av med honom när han flyttade och sen dess till nov/dec 2005 förra året höll jag tyst! Jag kände rentav skuld och ville bara glömma allt som hade hänt. Jag läste i tidningen om att han hade blivit anhållen och det var då allt kom upp och idag medicinerar jag 5 ggr mer än vad jag gjorde då. Det gick till domstolen och jag fick svar på min dom för någon dag sedan... mitt fall gick inte igenom! Nämndemännen (domarna) trodde på allt jag sa och kunde inte på något sätt ifrågasätta det. Det som inte gick igenom var om mitt tillstånd var verkligen så allvarlig att han kunde utnyttja det. Alltså att jag inte kunde ha kontroll över mina handlingar. "sjukdomen skall därutöver vara av sådant allvarligt slag att den i princip kan jämställas med psykisk sjukdom i den mening som anges i lagstifningen om psykiatrisk tvångsvård och i den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare" Så står det exakt på papper! Jag förstår inte alls! Jämför dem mig med en psykopat som kan döda andra människor? Jag förstår att dem dömer mitt fall i juridisk mening men ialf? Mitt ärende ska överklagas. Jag har också problem med att få vård här i min kommun p.g.a brist på bemanning. Jag har inte fått sett min läkare sedan ett halvår tillbaka och min husläkare är sjukskriven. Jag har bett om att få byta läkare men inget har hänt. Så jag har blivit tvungen att söka hjälp privat. Jag skulle även vilja att någon psykolog gör en riktig bedömning på mig, vart kan jag vända mig till då? Snälla hjälp mig! Jag vet snart inte vart jag ska vända mig till! Jag har ju ialf kommit så långt att jag vill bli frisk men det känns som att alla bara tittar på.
Hej du som skriver!
Jag vill börja med att kommentera de mycket obehagliga händelser du upplevt och den juridiska bedömningen av dessa. När jag läser ditt "brev" får jag en känsla av att du missförstått en del. Det är säkerligen inte så att rätten jämför dig med en psykopat. För övrigt är jag inte jurist utan psykiatriker. Hoppas att du har ett bra juridiskt ombud som ger dig omdömesgilla råd i dessa frågor. I ett mera allmänt perspektiv kan jag bara notera att domstolsförhandlingar med allt som därtill hör för många brottsoffer av olika skäl blir ytterligare en traumatisk upplevelse. Det är beklagligt. Mer kan säkert göras för att rätta till detta problem.
För övrigt skriver du om problemen med bemanning i din kommun. Jag utgår ifrån att du menar inom psykiatrin. "Du har inte fått se (träffa) din doktor på ett halvår", "...bett att få byta läkare men inget har hänt".
Alla omständigheter framgår inte av ditt brev. Exempelvis om du går i en regelbunden samtalskontakt hos en terapeut i nuläget. Det verkar dock rimligt utifrån dina beskrivningar att du inom ett halvår fick träffa din psykiater oavsett hur det är med det övriga. Mitt enda råd är att du står på dig och framför dina önskemål på din psykiatriska mottagning på ett tydligt sätt. Som patient ska man också ha möjlighet att diskutera ett byte av läkare. Får du inga besked av din kontaktperson kan du vända dig till den ansvariga överläkaren för mottagningen. Vid behov beslutar man på mottagningen om en mer omfattande psykologutredning. Om det inte föranstaltas om en sådan anses det inte behövligt för tillfället.
Många hälsningar
Jan Davilén
Överläkare, Specialist i psykiatri