Jag har en "plastdotter", X, som bor hos sin mamma men som är hos oss varannan helg. Mamman är manodepressiv, men helt utan sjukdomsinsikt tyvärr. Symptomen kom i 20-års åldern och blev värre efter att dottern föddes. Mamman har legat på sjukhus, men vägrar att vare sig gå i terapi eller medecinera. Tur i oturen är att hon verkar ändå inte ha de allra grövsta symptomen, och hon är snäll mot sin dotter. X är 12 år och väldigt mammabunden. Hon oroar sig ständigt för henne, vågar inte sova borta osv. Hon är också otroligt lojal och beskyddande mot sin mamma, samtidigt som mamman är fenomenal på att manipulera henne och få henne ur balans. Även när vi vet att mamman kommit in i en "period" så låtsas X som om allting är toppen. Men vi vet att det inte är så, vi ser ju att X mår dåligt och mitt hjärta blöder för henne. Vad kan vi göra? Ingen verkar har sagt någonting till henne om att mamma har en sjukdom, att det spelar ingen roll hur snäll och duktigt hon är - det onda kommer ändå. Är hon för liten ännu för att man ska prata med henne? Vi finns ju till där för henne, hela tiden, men hon vill ju inte lämna mammans sida när hon är sjuk. Vi kan hantera mammans maniska aggressivitet och hennes påhopp, lögner, svartsjuka och depressioner, inte ta det personligt, men det kan ju inte X. Och nu börjar X inse att hennes mamma inte är som andras, att hennes storslagna planer och löften sällan infrias, att det inte är normal att ligga en heldag och bara gråta, och då sluter sig X än mer och skyddar sin mamma. X är som en liten vante som får lov att hänga med när mamma ska flytta - igen - när mamma träffat en ny man - igen - när mamma ska byta jobb - igen, eller när mamma blivit osams med någon - igen. Jag vill så gärna hjälpa till, men är rädd för att göra fel. X och hennes pappas relation påverkas också eftersom mamman anser att allt ont som händer henne, om det så är att hon halkat på en isfläck, är någon annans fel, och då gärna X pappa. Vad göra?
Tack för Din fråga. Jag förstår att det är besvärligt och att det inte är lätt att veta vad som kan göras. Jag antar att Du inte tycker att det lönar sig att ta upp en diskussion med flickans mamma- Du säger att hon inte har någon insikt, vägrar att behandla sig och skyller alla sina svårigheter på
någon annan. En undran är ju vad Din partner (flickans pappa) tycker om det hela? Vilken slags kontakt har han med flickans mamma? Skulle han kunna intervenera på nagåt sätt?
En annan mera formell möjlighet är att Du- i den mån Du har allvarliga funderingar kring flickans välfard- informerar socialtjänsten i flickans hemkommun som i så fall kan göra en utredning om hemförhållandena. Du kan kan tala med socialtjänsten anonymt om Du känner att detta skulle vara
lättare.
Bästa Hälsningar
Lars Davidsson psykiater, överläkare.
