Hej. Jag är en tjej på 35 år. 170/70. Jag fick panikattacker när jag var 16 år, efter en obehaglig händelse. Detta bearbetade jag inte - jag kunde inte ens berätta om det, förräns många år senare. Vid varje belastning, typ, familj, barn, arbete försämrades mitt tillstånd långsamt. Men jag märkte det inte själv. Till slut kände jag att jag inte klarade av förhållandet pga dessa besvär. Jag bröt upp - i tron att slippa all ångest. Jag vet nu att jag hade ett väldigt snävt tänkanden Under separationen rasade allt. Ångesten ökade, gråtattacker som kunde vara flera timmar mm. Men inte ens då förstod jag hur dåligt jag mådde. Min exsambo sa att jag nog var deprimerad. Men bara jag hörde det ordet fick jag mer ångest- och slog det ifrån mig. Det tog två år innan jag fick rätt hjälp. För jag kunde inte förklara hur jag mådde. I alla fall - nu till mina frågor. Om man har gått med obehandlad depression länge - är det då större risk att man får behandla med medicn under lång tid? Och blir den kronisk då? Ligger depressionen kvar i kroppen- fast bara att jag inte märker av den pga medicinerna? Min sociala fobi, ångesten och panikattackerna. Jag tog prover på serotonin nivån och de låg på 20. Alltså långt under normvärdena. Men kommer min kropp verkligen att klara av att producera eget serotonin, om jag slutar med medicinen? Min kropp har ju inte lyckats med det innan. Hur skulle det rent teoretiskt fungera isåfall? Hur blir man egentligen av med en depression? Jag menar- att jag blev deprimerad har att göra med ett långvarigt stresstillstånd med ångest. Det som utlöste den fullt ut var separationen och att jag försökte sluta med min medicin (zoloft) När jag trappade upp zoloften funkade den inte fullt ut. Mianserin fungerade. Men om jag nu får hjälp av mianserinen mot depressionen. Hur ska jag veta när depressionen har gått över helt? Tillverkar kroppen noradrenalin också? Eller hur funkar det? Det känns ju inte bra med en hög dos av zoloft- som ändå inte funkade fullt ut och mianserin. De tar bort sexlusten och jag är darrig på händerna. (vilket förstärker min sociala fobi). Vad är det i medicinerna som påverkar sexlusten? Hoppas på svar.
Du beskriver Din situation så bra. Har man gått med en obehandlad depression eller en svår social fobi eller svåra panikattacker under lång tid utan att få hjälp så tar det självfallet lång tid innan man kommer på fötter igen. Detta under förutsättning att man får professionell hjälp. Professionell hjälp innebär möjligheter till biologisk och psykologisk hjälp.
Det är när dessa två ingredienser kan samverka som det goda terapeutiska resultatet kommer. Läkemedel är själva förutsättningen för en fortsatt framgångsrik behandling. Det finns idag läkemedel som inte behöver allvarligt försämra tex sexlusten- Detta är viktigt då det oftast gäller läkemedelsbehandling under långa tider. För varje person måste vi skräddarsy hennes eller hans personliga behandlingsprofil.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder, professor, psykiater.
