Hej är en 48-årig kvinna som under många år levt i ett äktenskap som de sista åren präglades av ständiga bråk och skrik till varandra och utan någon kärleksfull relation med allt vad det innebär. I förhållandet fanns 2 barn. Förhållandet avslutades för 2 år sedan. Fd. mannen lämnade hus och barn för att han träffat någon annan och överlät till mig att fixa försäljning samt att ta hand om barnen. Kom in i en livskris och förlorade massor i vikt samt under en period självmedicinerade med alkohol, vilket jag satte stopp för. Fd. mannen återkom och tog hand om det ena barnet som bor hos honom. Fortfarande ständiga konfliker mellan oss, då fd mannen bryter överenskommelser och tror att han kan låta budskapen gå mellan förälder och barn etc. Har sedan snart 2 år tillbaka ett nytt förhållande med en man. En kort tid efter vi träffades blev jag omplacerad pga. enligt arbetsgivaren att jag var i en livskris, vilket jag inte var just då. Hade det ju bra då jag var nyförälskad och såg med ny tilltro på framtiden. Omplaceringen kunde jag aldrig acceptera då jag placerades på en lägre befattning. Fick nytt jobb och flyttade 10 mil från min hemort. Bor tillsammans med den nya mannen och mitt barn från tidigare förhållanden. Känner mig missnöjd och längtar tillbaka till min hemort. Har tappat lusten för allt och känner mej trött på min omgivning. Händer ibland att jag dricker alkohol för att för stunden må bättre. Jag vet ju att detta inte är bra, men dövar mig för stunden. Jag känner mig oerhört kränkt av min fd. make samt tidigare arbetsplats och det går inte en dag utan att jag tänker på det jag utsatts för. Jag tycker att det är orättvist och att hela mitt liv slagits i spillror. Jag känner mej rotlös, splittrad och vet inte vad jag vill med saker. Ena dagen känns en sak bra och nästa kan det vara något annat. Blir ledsen och önskar ibland att jag var död. Hittar ingen mening med saker och ting. Jag har tidigare medicinerat med Zoloft och i en period flurexitin, men kände mej aldrig hjälpt av detta. Kan nämna också att jag efter skillsmässan tog sobril som jag kände hade en lugnande effekt på mig, men vet att dessa är beroendeframkallande och att läkare ogärna skriver ut sådan medicin. Jag vet att jag har depressiva anlag, men vad skall jag göra för att känna mig fri från besvären? Har tänkt på kognitiv terapi, men anser att det just nu är för dyrt för min ekonomi. Hade en samtalskontakt via psykaitrin 2002-2005, men kände mig inte hjälpt av det iheller. I mitt nuvarande förhållande känner jag mig uppskattad och älskad och mannen är underbar på alla sätt! Är jag ett hopplöst fall?
Det första man måste ifrågasätta är om det verkligen handlar om en klinisk depression? Det Du berättar låter som en mycket svår period i en människas liv, och jag ser det nästan som sjukligt att inte reagera med nedstämdhet i ett sådant läge. Det som är viktigt i sammanhanget är just den distinktionen: Handlar det om en regelrätt depression eller är det mer av en livskris? Ibland kan dessa vara besvärande långvariga. Livskriser botar vi aldrig med mediciner. Snarast är det sämre i ett sådant läge med mediciner än utan.
Vad som är viktigt är dock att aldrig använda alkohol som en slags självmedicinering. Det leder bara åt fel håll. Har man sådana problem som man inte kan hantera själv, bör man söka hjälp för det på sin vårdcentral. Det andra som är viktigt är att ha en samtalskontakt, som Du också beskriver. Det kan man med fördel ha på en vårdcentral, där det finns kurator eller psykolog. Hamnar man däremot i en sådan situation att man inte äter, går ned mycket i vikt, har svåra sömnstörningar eller t o m självmordstankar bör man försöka komma till en psykiatrisk mottagning för bedömning. De flesta distriktsläkare på våra vårdcentraler är dock mycket kunniga och kan oftast skilja mellan vad som är en behandlingskrävande depression, och vad som är just en svår livskris.
Vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
