Hej. Jag är en kvinna i 30-årsåldern som är deprimerad p.g.a. grovt kränkande särbehandling på ett tidigare jobb och orkar inte ta tag i mitt liv. Känner mig även uppgiven inför att söka hjälp, eftersom psykvården är då dåligt rustad att man inte får den hjälp man behöver. När det gäller terapi tror jag på KBT, men får inte träffa en psykolog som är specialicerad på detta, eftersom tillgången är starkt begränsad. Det gör att jag inte känner mig särskilt motiverad att gå i någon annan form av terapi som jag inte valt. Beträffande medicin har jag tidigare fått buspar (15 mg/dag) och ljusterapi p.g.a. kvarstående men från mobbning i grundskolan samt årstidsbunden depresseion. Det har hjälpt mycket bra, men biter inte längre efter upplevelserna på mitt senaste jobb. Buspar fungerar mot ångest men inte mot depression, och jag skulle behöva byta medicin. Jag är dock vilsen inför vilken medicin jag ska begära att få. Jag vill själv skaffa mig kunskap om olika mediciners effekt och biverkningar och inte vara helt i händerna på läkaren. Vad ska jag göra?
Mitt råd är att du skall begära en grundlig diskussion med din läkare för att försöka komma fram till vilket läkemedel som är bäst i ditt fall. Effekter och biverkningar skiljer sig mellan olika preparat och det gäller
att hitta rätt bland de många medel vi har till vårt förfogande. Kognitiv beteende terapi (KBT) är tyvärr en bristvara i dagens sjukvård och måste oftast bekostas via privatmottagningar. Av din läkare kan du be att få ut lättillgänglig information om olika behandlingsmetoder och där frågan om eventuellt medicinbyte kan diskuteras. Det brukar som regel gå att hitta en effektiv behandlingsplan. Har du tur finns KBT-kompetens på den vuxenpsykiatriska mottagning dit du hör. I annat fall ber du om remiss för just denna behandlingsform och åberopar gällande vårdgaranti (Du skall få hjälp inom tre månader.)
Vänliga hälsningar
Jan Wålinder
Professor emeritus, överläkare.
