Hej! Jag är en 27 årig kvinna 170cm 70 kg. Så här känner jag: Hur kan man känna sig ensam när man har fullt med folk runt sig, familj o vänner? Jag kan känna panik över att jag är helt ensam i min "egen" värld. Ingen kan ju känna eller veta vad jag upplever eftersom ingen kan se världen ur mitt perspektiv eller ur mina ögon. Jag är "vem som helst " eller "någon annan" för alla andra än mig själv. Till och med för min mamma eller för min man. Jag vet inte om ni förstår mitt problem. Jag förstår det knappt själv... Kan någon annan verkligen känna mig eller veta vem JAG är under huden eller i kroppen? Jag ser inte mig själv annat än om jag kollar mig i spegeln, medan andra kan se mig hela tiden. De här konstiga tankarna dyker alltid upp värre än vanlig precis innan jag får mens. Jag har haft konstiga funderingar nästan hela livet och de flesta går ut på att jag på ett eller annat sätt är ensam. Vad är det för fel på mig? Min mamma har varit alkoholiserad nästan hela mitt liv. Kan det ha något att göra med mina mystiska tankar?
Tack för Din fråga. Jag vet inte vad som är fel på Dig- om det nu är något fel i den meningen att Du lider av någon psykisk sjukdom. Det är uppenbart att Du grubblar en hel del och att detta grubbel på olika sätt stör Dig i det vardagliga livet. Du har haft en del svårigheter- Du säger att Din mamma har varit alkoholiserad praktiskt taget hela Ditt liv vilket naturligtvis innebär en extra belastning för Dig. Mitt förslag är att Du söker psykiatrisk hjälp och behandling och får en mera ordentlig bedömning av Dina besvär och i vilken mån behandling kan erbjudas. Bättre råd än så kan jag nog tyvärr inte ge Dig.
Bästa Hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
