...med mitt berg o dalbanemående... Min samtalskontakt har ingen läkartid förren den 25 oktober... Det känns som jag behöver hjälp nu.. Vad ska ja göra?Jag klarar inte av mina humörsutbrott, känner mig dystemisk.. Bara orkar inte tänka,känns så sjukt i mina tankar.. Går bara o muttrar o är elak hela dagarna... O ibland kan det vara vissa dar, nån dag i månaden så spelar jag jättehög musik så mina barn såger åt mig o skruva ner.. Jag skrattar högt, hämningarna släpper, jag beter mig inte som jag vill, kan inte kontrollera mina impulser... Vad ska jag göra.??? Jag är 33 år snart o åren bara går... O jag mår dåligt ALLTID. Även när jag går o falskler inför mina grannar... Jag har massor med vänner som bryr sej om mig, men jag har inga riktiga känslor för att orka med nåt i vardagen... Jag är uppgiven, har varit sjuk i 5 år, haft alla sorters antideppressiva o inget svarar jag på,tvärtom..så blir jag aggressiv o uppåt.....(uppåt på ett negativt sätt..) Jag går inte ut längre bland folk o affärer, känns som jag ska explodera snart....(rädd för mig själv) Snälla, hjälp mig med ett vägledande svar! Ska jag ringa akutpsyk?? Jag är desperat i mitt illa mående... Jag tom klappande till en av mina barn för ett tag sen... Jag har god kontakt med soc o stödfamilj.... Men känns som inget hjälper mig..... Kan jag vara bipolär?? Senast så pratade min samtalskontakt om detta om Litium, men jag är rädd för denna medicin-men är beredd o pröva allt för att fortsätta leva...trots allt... JAG ORKAR INGET MERA... TÄNKER MASSA SVARTA O HEMSKA TANKAR..HELA TIDEN NU.... JUST NU HAR JAG CIPRALEX..O FÅR INGEN ÅNGESTMEDICIN...PGA ETT AMFETMINMISSBRUK FÖR 3 ÅR SEDAN. ALLT KÄNNS SÅ HOPPLÖST.. HAR DU NÅN ,ELLER NÅT POSITIVT O GE MIG... TILL SVAR...ELLER VAD SOM HELST...JAG BER ER -HJÄLP MIG VAD SKA JAG GÖRA?? EN DESPERAT ENSAMSTÅENDE MAMMA SOM INGEN HÖR...
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du inte har det lätt. Du mår mycket illa
och det känns som det inte finns någon hjälp att få. Vad jag förstår så har
Du kontakt med psykiatrin och Du har behandling i form av medicin och
samtalskontakt- problemet är att det inte riktigt hjälper och ibland känns
det som om Du skulle explodera. Du är dessutom ensamstende mamma och vid
något tillfalle har det varit så illa att Du "klappat till" barnen. Om det
är så att Din doktor föreslår Dig att ändra Din medicin (tex att prova
litium) så tycker jag att detta är väl värt ett försök. Allt som kan andra
något till det bättre tycker jag kan vara värt att pröva.
När det gäller mer akuta situationer så menar jag att vad Du skall göra blir beroende av vilka slags faciliteter som finns på den ort där Du bor. Akutmottagning finns alltid- men ibland finns det också olika slags hemsjukvårdsalternativ (ibland dygnet runt- ibland dagtid). Jag tycker att Du skall diskutera med Din behandlare vad som eventuellt finns tillgängligt för Dig. Ett annat alternativ- om allt annat är omöjligt- är naturligtvis att se om Du kan bli inlagd på sjukhus för att se om Du kanske skulle kunna få hjälp på sådant
sätt.
Jag tycker nog att det finns saker som kan göras- försök bara att inte
förtvivla alltför mycket!!!
Bästa Hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
