Jag har varit ihop med min kille i snart 8 år. Vi har haft det ganska turbulent och bråkat mycket. När vi bråkat har jag alltid fått ta till mig alla krafter för att rädda oss ifrån att göra slut. Han vill aldrig erkänna sina fel och det har varit svårt. Vi bråkar ofta om saker som jag är missnöjd med. Ett exempel nu i veckan: att han sticker iväg till kompisar mitt i veckan och ringer mig och säger att han kommer hem snart. Sen sitter jag ensam till 23.00 fast han ringt redan 20.00 (och 3 timmar är inte att komma hem snart). Sedan så dricker han väldigt mycket -ungefär 1.5 liter öl per dag. Efter att ha läst om Anti-social personality disorder på internet så stämmer mycket med min pojkvän: Han pratar runt problemet och ber bara ibland om ursäkt och ger mig skuldkänslor. Han gillar inte att planera (och om han planerar, så bestämmer han oftast om planerna blir verklighet). Han har en kort stubin- om man säger något fel, går han iväg arg. Sen kan man ringa honom på mobilen i evigheter och han svarar inte. Han ljuger ofta för att slippa konflikter. Han har/hade ADHD som ung kille och var även lite brottslig under tonåren. Nu kanske ni undrar varför jag inte har gått ifrån honom för länge sen, men jag är själv inte perfekt heller. Min fråga är hur jag på bästa sätt kan övertyga min pojkvän att söka hjälp hos en psykolog. Han har ju kort stubin och hatar kritik så det är svårt att säga något sådant till honom. Sitter själv hos en psykolog för social fobi och depression och har själv tagit steget att gå till psykologen och fick då stöd av min pojkvän. Men hur kan jag stödja honom och övertyga honom att han behöver hjälp? Sista frågan, är problemet han har ett tecken på anti-social personality disorder? Tacksam för svar.
Tack för dina frågor. Det är inte helt lätt att veta om din pojkvän i strikt klinisk mening skulle uppfylla diagnoskriterier för en personlighetsstörning i allmänhet eller för en antisocial personlighetsstörning i synnerhet-,eller om det helt enkelt är så att han inte är en helt pålitlig person. Det ar rätt många faktorer som behöver vägas in för att rätt kunna säga om någon har en avvikande personlighet i klinisk mening (dvs som ett slags sjukdomsdiagnos). Du tycker att han skulle söka hjälp för sina svårigheter och det är mycket möjligt att du har rätt. Emellertid verkar det som om han själv kanske inte skulle dela din uppfattning- och då blir det ju lite svårare. Jag tror inte det finns något sätt att "lura" iväg honom till behandling eller på annat sätt få honom att göra något som han egentligen inte vill. Dessutom skulle en sådan psykologbehandling "under tvång" antagligen leda till föga gott. Mitt förslag får därför bli att du försiktigt försöker tala med honom om sådant som du uppfattar som gemensamma problem vilket han rimligen har ett intresse i att försöka lösa. Om psykologbehandling är en del av lösningen så måhända han kan acceptera att åtminstone gå för ett bedömningssamtal.
Bästa Hälsningar, Lars Davidsson, psykiater.
Netdoktors fakta om depression »
