Hej! Jag har en liten fråga om depressioner. Jag har i hela mitt liv känt mig lite som att jag saknar livsgnistan. Jag fick en depression i gymnasiet, helt plötsligt en dag orkade jag inte gå upp ur sängen, och åt därmed antidepressiva piller ett tag och ett års terapi som gjorde att jag vände på mitt tankemönster ordentligt till det positiva. Det var ju bra ett tag det där och jag fortsatte tänka positivt men nu har jag blivit tjugofem och känner fortfarande att jag inte har riktigt lust med saker och ting. Jag har det egentligen jättebra och allt rullar ju på för det mesta men ganska ofta får jag tvinga mig iväg och jag vill ju så gärna men det är något som tar emot. Jag går fortfarande hos en personlig coach och jobbar på med min självkänsla men det känns ändå inte tillräckligt.Vi har gått igenom allt från början till slut och det är liksom uttjatat nu. Kan man ha någon slags brist på detta ämnet utan att det har direkta yttre påfrestningar?? Jag ska också nämna att det finns anlag till depressioner i släkten. Min mormor hade depression och min mamma blev utbränd för sex år sedan. Jag tycker själv att det känns lite jobbigt eftersom man har hört så mycket negativt om de här tabletterna att det nästan är lite skam att äta sådana. Man kan väl inte direkt jämföra det med exempelvis tabletter för högt blodtryck, som min vän måste äta i resten av livet?? Jag skulle bara vilja ha en liten förklaring i det här om det faktiskt bara handlar om min dåliga självkänsla eller om det kan var biologiskt också?? Det är nog ingen som riktigt förklarat det. Tack! Mvh Christin
Det är viktiga frågor du ställer. Det du berättar om tidigare depressiv
episod och att liknande finns i släkten är viktig information. Det har visat
sig att man kan ha en ärftlig benägenhet för olika depressiva symptom tex av
den typ du beskriver.
Det har med stor sannolikhet att göra med en obalans mellan de signalämnen i hjärnan som styr våra känslor, våra aktiviteter och
våra energitillgångar och inte så mycket med absoluta brister på de här ämnena som tex serotonin. Men man kan behöva korrigera den här obalansen med något läkemedel och där tycker jag att liknelsen med personer som pga för högt blodtryck måste äta blodtrycksmediciner är helt jämförbart.
Det känns som att dina besvär inte enbart är beroende av en dålig självkänsla utan som
du själv föreslår kan ha en biologisk orsak. Och så är oftast fallet.
Därför når man det bästa behandlingsresulatet genom kombinationen av biologisk (antidepressiv läkemedelsbehandling) och psykologiskt/psykosocialt
stöd. De negativa synpunkterna vi hör beträffande antidepressiva mediciner i
massmedier med mera beror helt enkelt på okunskap.
Varför inte ta kontakt med den
vuxenpsykiatriska specialistmottagning där Du bor och be om en läkarkonsultation. Det finns idag läkemedel som riktar sig speciellt mot de
besvär du beskrivit. Tillsammans med medicinering och fortsatt positiv
coaching tror jag du skall kunna komma "i hamn".
Med vänlig hälsning,
Jan Wålinder
professor, specialistläkare
