Fråga: Glädjelös.

Jag har, senast i somras tagit kontakt med vårdcentralen för att få hjälp att hantera mina känslor. Jag mår dåligt hela tiden. Började på högskola i höstas men har sedan i oktober inte gått dit någon gång. En mängd olika händelser fick mig att må sämre och sämre under längre och längre perioder och nu kan jag inte ta mig ur detta längre. Jag är hemma varje dag, har väldigt svårt att ta mig för något överhuvudtaget. Ofta sitter jag hela dagen med "nattkläderna" på och bryr mig inte om att ens tvätta av mig. Kommer mig inte för. Jag blir arg inombords på mina vänner och min familj som hindrar mig från att dö. De vet inte att jag vill dö men bara genom att finnas till så hindrar de mig. Jag kan inte se någon ljusning eller mening med livet. Äta, jobba, städa osv. Vad går det ut på? Jag vet att mina nära, oavsett vad de känner för mig, skulle ta på sig skuld och må dåligt om jag tog livet av mig och det kan jag inte tillåta mig själv att göra mot dem. Ingen människa förtjänar det. Jag älskar min familj, det är hos mig det ligger. Trots det kan jag känna att jag blir arg för att de omedvetet hindrar mig från att göra vad jag vill. Tog som sagt kontakt med vårdcentralen och fick träffa en läkare men jag kan ju inte vara ärlig. Jag berättade att jag mår dålig, då mådde jag inte så dåligt som nu, och att jag var pressad, stressad och hela tiden rädd för att göra fel och att de flesta situationer var jobbiga att hantera. Jag upplevde, liksom även min familj gjorde, att jag inte kunde koncentrara mig och lyssna och att jag glömde saker hela tiden. Ingenting verkade stanna kvar i minnet. Jag upplevdes som förvirrad och allmänt snurrig och det skrämde mig. Jag kände att jag kanske var på väg "in i väggen". Tog därför kontakt med en läkare som jag träffade ett antal gånger men någon konkret hjälp upplevde jag inte att jag fick. Sista gången jag gick dit frågade hon om det berodde på min övervikt att jag kände som jag gjorde. Saken är den att jag har övervikt men jag har en "smärtgräns" vad det gäller vikten och når jag den så gör jag något åt det och då handlar det oftast om ett par kilo mer än så är det inte. Jag hade önskat att jag kunde få konkreta svar när jag undrade över vissa saker. Jag får ofta höra att jag är vacker och en ödmjuk människa men nu kan jag inte ta åt mig detta längre. Jag ser inget ljus. Jag kan heller inte prata med folk om hur jag känner för det känns förnedrande och det är inte många som har tid och lust att lyssna på gnäll.