hej, jag är en tjej på 22 som under ett par år provat mig igenom en del mediciner, bl.a fluoxetin, cipralex och mianserin. nu äter jag 150mg efexor, 10mg abilify, 30mg sobril samt en 10mg stilnoct till natten. mitt problem är att det inte kan gå för mig när jag har sex. sexlusten är sänkt men det kan jag hitta vägar runt, dte är just det här att orgasmen aldrig infinner sig hur skönt det än är som stör mig. jag vet att det är en vanlig bieffekt, men i mitt fall verkar den permanent och jag undrar då om det finns något man kan göra åt det? t.ex potenshöjande medicin motsvarande männens viagra? ville höra mig för lite innan jag tar upp det med min ordinarie läkare. problemet har redan fått ett långt förhållande att ta slut och då det verkar som jag kommer att behöva äta antidepp och neuroleptika en lång tid av mitt liv vill jag inte gärna alltid ha dessa problemen jag är som sagt bara 22 år.
Hej, din fråga berör ett mycket stort problem som förekommer vid behandling med olika psykofarmaka. Det är ett problem som volymmässigt (flest behandlade patienter) är störst med de antidepressiva läkemedlen. Men som du nämner också orsakas av neuroleptika. En kombination resulterar därför mycket sannolikt i sexuella biverkningar.
Den individuella benägenheten hos olika antidepressiva att orsaka dessa störningar varierar något. Dina problem är inte permanenta, eftersom de omedelbart skulle försvinna om du avslutade din behandling. Kroppen är inte permanent skadad på något sätt, det är viktigt att poängtera.
Din läkare är den som bäst kan ta ställning till vilka valmöjligheter och strategier som står till buds. Mirtazapin är exempelvis ett antidepressivum som anses ha mindre av sexuella biverkningar. Lägsta möjliga dos och för dom som det kan anses lämpligt för kan ett planerat sexliv med kortare "drug-holidays" vara alternativ. Andra läkemedel som skulle öka din förmåga att känna och få orgasm finns inte.
Att förklara och prata öppet med sin partner om det här är också viktiga förutsättningar för ett bra sexliv. I en bra relation med en förstående partner borde inte det här behöva bli ett avgörande problem!!!
Vänligen
Jan Davilén, Överläkare, Psykiatriker
