Jag är en kvinna på 26 år med en anorektisk historia sedan snart 14 år tillbaka. Idag äter jag bättre men har ett BMI på 14,84 för tillfället. Jag blev inlagd. Jag fick ECT. Endast tre behandlingar eftersom de inte kunde söva mig på ett behagligt sätt. Varje gång jag skulle sövas så upplevde jag det som att jag inte kunde andas, röra mig, se eller höra, men jag kände när de tryckte upp min mun för att sätta in en bitkloss. Då låg man bara och väntade på att elstötarna skulle påbörjas. Snälla snälla låt de förstå att jag inte är helt sövd ännu och låt mig få luft. Läkaren förklarade för mig att jag sov SÅ gott varje gång och han kunde inte förstå varför jag inte ville fortsätta behandlingen. Dessutom drabbades jag av svår minnesförlust. Inte den enkla störning som går bort på några dagar. Vi pratar så grov minnesförlust att jag glömde bort personer i min omgivning. Det är två veckor sedan jag avslutade behandlingarna och mitt minne är fortfarande inte återställt. Jag kommer inte ihåg hur jag lagar mat... Efter ECT:n så har jag även forlorat känslor. Jag brukade älska min son, min hund, min mamma, ja alla i min omgivning. Idag älskar jag bara min sambo. Var kärleken för de andra har tagit vägen vet jag inte... Någonting har hänt med mig efter ECT:n och gensvaret från överläkaren är bara att ECT.n inte framkallar så grava minnesstörningar som jag påstår mig ha fått. Min sambo sitter bredvid och bekräftar alltihopa, men läkaren beter sig som om jag ljuger. Snabbt skriver han ut en antidepressiv som jag tidigare har provat på utan effekt Han ger mig en tid om en vecka för att "det inte ska verka som om vi slängt ut dig" som han sa. Både jag och min sambo är förvånade över beteendet. Besvikna rent ut sagt. Idag är jag så deppig så det finns inte. Jag har aldrig mått så här dåligt. Aldrig. Jag mår tio gånger sämre idag än vad jag gjorde när jag blev inlagd. Jag är livrädd för att behöva bli inlagd igen. Jag har provat 8 sorters antidepressiva tabletter utan effekt. Det enda som inträffat har varit att jag har fått en massa biverkningar av dem. Ingenting annat. Jag vågar mig aldrig på ECT igen efter mardrömsliknande insomningar, minnesförlust och försvinnande av empati och kärlek. Mitt liv känns helt förstört. Jag går förbi knivarna i köket och önskar att alla i min omgivning hade lämnat mig så att jag kunde få ta modet till mig och skära slut på mitt liv. Ännu en gång går jag och lägger mig i min säng och hoppas att natten aldrig ska ta slut. Jag vet inte hur jag ska fortsätta nu. Snälla hjälp mig. Snälla. Ni är mitt hopp.
Det är en tragisk historia Du berättar. Tyvärr är det så att man inte kan hjälpa Dig via brev. Du verkar ha tappat förtroendet för Din läkare, och det är då svårt att gå vidare. Man har på de flesta ställen i landet valfrihet att söka vilken läkare man vill, så förhoppningsvis finns det någon annan i Din närhet (psykiatrin eller vårdcentral) som kan ge Dig tid.
Du beskriver mardrömslika nätter, knivar som drar Dig mot att skära Dig, och 8 olika antidepressiva mediciner som inte hjälpt. Det är inte alltid mediciner som är den bästa lösningen, och Du kan förhoppningsvis också få hjälp hos en läkare att komma till en samtalskontakt. Ofta, men inte alltid, är en kombination av farmakologiskt stöd och en samtalskontakt den bästa behandlingen. Förtroendet mellan Dig, Din läkare och/eller Din terapeut är dock en viktig förutsättning för en bra behandling.
Med vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
