Hej. Sen jag var liten har jag alltid känt mig iakttagen. Jag har alltid varit blyg (rädd är nog kanske mer rätt ord) för människor. Har även haft problem med filmkameror som har funnits i mitt rum, dolda såklart, de har suttit i speglar, väggar, tavlor, taket och i fönstren. Överallt. Det har gjort mig begränsad och när det var som värst kunde jag nästan inte göra något i mitt rum, det enda jag tänkte på var hur jag filmades och att det sen visades på tv. När jag sen var någon annanstans, tex skolan och människor tittade på mig var jag helt säker på att de har sett film på mig. Att de kan se allt jag gör, att det är därför de sitter där och skrattar åt mig. Det var väldigt jobbigt. Tillslut försvann de för ett tag, sen kom de tillbaka. Ingen får tycka illa om mig. Om någon gör det går hela min värld under. När jag är ute får jag för mig att bilar ska köra över mig, att det ska komma någon och hoppa på mig. Idag är filmkamerona inte här. Det vet jag eftersom jag inte känner mig iakttagen. Men jag är väldigt hatisk mot människor. Blir väldigt arg för ingenting. Blir hysterisk om någon ändrar nåt, tex flyttar en möbel eller så. Jag är väldigt känslig för förändringar. Jag är en tjej som är 19 år, har ätit sertralin 50 mg i ca 6 månader för att jag var "deprimerad". Är detta vanligt med filmkameror? Jag har inte vågat berätta för min läkare ifall han skulle skratta åt mig. (frågan nedkortad, reds anmärkning)
Den historia Du berättar tycker jag absolut Du skall berätta för Din läkare. Det är ingen läkare som skattar år Dig. Det Du berättar är inte helt ovanligt, men bör bedömas av en specialist i psykiatri, eller din husläkare. Det är inte så att sertralin med säkerhet har något att göra med det Du upplever, men speciellt eftersom Du medicinerar tycker jag det är något Du bör berätta för Din doktor.
Vänliga hälsningar Anders Berntsson Chefsöverläakre, psykiater
