Hejsan! Jag är en 16 årig tjej som verkar jätteglad utåt, är en mönsterelev och jag tävlingsdansar och det går bra. Alla tror att det är bra, jag låtsas att det är bra, men det är bara skådespeleri. Jag har vart depremerad i flera år. Jag har planerat att ta livet av mig ett antal gånger. Jag skär mig och jag är livrädd för mig själv. Jag är rädd för döden, och ändå vill jag dö. Jag tror att jag kommer att ta livet av mig snart, och det är läskigt. Mina föräldrar är skilda och har varsin sambo med respektive barn. Min pappa och hans sambo skaffade barn för några år sedan, och jag har ingen kontakt med honom, han vet knappt vem jag är. Det är hemskt. Min pappas sambo hatar mig. Jag hör hur hon säger till pappa att jag är en jävla kärring, även fast jag inte har gjort något. Jag bor inte hos pappa för att vi bråkade väldigt mycket. inte vanliga bråk, utan det gick över gränsen. Jag fick höra att jag var ett psykfall när jag låg på golvet och skakade. Mm. Men det är inte pappas fel, han är bara väldigt stressad. Det har printats in i mitt huvud att jag är värdelös, och jag hatar mig själv, och jag hatar att jag hatar. Jag har haft ätsörningar nåt år. Jag försöker göra allting bra, hemma, i skolan, hjälpa vänner, men i slutändan får jag alltid skäll. Jag går runt och är på vippen att döda mig själv, och ingen märker något. Jag har sagt till mamma att det här med pappa har skakat mig. Hon säger att det inte bara är en som bråkar, hon tror på honom. Jag har dåligt samvete för att jag inte bor hos pappa, jag älskar honom grymt mycket. Men när jag bor där sover jag inte en blund och ligger i sängen/sitter inlåst på toan och storgrinar hela nätterna. Ingen bryr sig eller märker nåt. Eller jag tror att mamma bryr sig, men hon förstår inte. Jag får dåligt samvete när jag skriver det här, för jag vet att om jag inte skulle säga emot mina föräldrar alls, så skulle allt vara bättre. Jag tycker synd om dem som behöver framstå som idioter i den här frågan. Saken är den, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad gör man när man är fast i livet och inte står ut med den man är och hur man ser ut? Hjälp.
Tack för ditt brev.
Det är en mycket svår situation du verkar befinna dig i. Man skulle vilja fråga om du inte har någon "förtrogen", någon du kan prata med, men jag antar av ditt brev att så inte är fallet. Det jag mycket starkt kan rekommendera är att du kontaktar en barnpsykiatrisk mottagning. Det finns alltid någon där som är intressererad av att lyssna på dig, och som kan hjälpa dig.
När man har sådana hemska tankar som du beskriver känner man sig som världens mest ensamna och isolerade människa. Det behöver inte vara så, och de tankar du beskriver kommer inte att finnas där för evigt. Det finns många historier om att man inte har tid eller inte lyssnar inom psykiatrin, men tro mig. Det finns alltid någon som kan hjälpa dig. Ibland kan det ta tid att hitta någon som passar för att hjälpa just dig, men han eller hon finns.
Vänlig hälsning,
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
