Ålder: 19. Kön: Kvinna? Flicka... Enda barnet, skilda föräldrar, studerar (gymnasiet), bor hemma, pojkvän (sen ca 5 mån). Fråga: Jag bor i Stockholmsområdet, uppväxt i ett villaområde norr om stan. Barndomen skulle jag beskriva som trygg med överbeskyddande föräldrar som vakat. De skilde sig när jag var ca 14 år. Sedan dess har jag i princip uteslutande bott kvar i barndomshemmet hos min far. Jag har alltid betraktat mig som en stark person, både fysiskt och psykiskt. Jag betraktas nog av andra som en social, rolig, söt tjej som har bra betyg och ett allmänt tryggt bra liv. Ekonomiskt bra situation mm. Därför känns det smått otroligt att jag skriver till dig/er. Jag? Deprimerad? Men efter att ha läst ett antal artiklar och tonårsdepression, läst om symptom så känner jag att jag måste få svar på mina frågor. I Svenska Dagbladet, för inte alls länge sedan publicerades en artikel om tonårsdepression (fokus på tonårskillar). En rad symptom radades upp, bla: trötthet, viktökning/minskning, apati, att man inte känner glädje för sådant som förr gladde en, sömnproblem, humörsvängningar mm. Jag uppfyllde alla dessa "kriterier" för en ev. tonårsdepression. Har gjort en del tester och fått i princip katastrof, lägg in dig på psykakuten nu. Jag är medveten om att dessa testar ska tas med en nypa salt och att jag kanske borde prata med en riktigt doktor. Mitt liv just nu: Jag är ständigt trött, jag sover på dagarna istället för på kvällarna. Jag sover iofs då också men det tar enormt lång tid att somna och för bara några månader sedan somnade jag, som under resten av mitt liv problemfritt. Jag har ingen aptit, jag har gått ner i vikt och jag njuter av det. Jag är jättesur mot främst min pappa, jag snäser av och ångrar mig sekunden efteråt (fast jag ber inte om ursäkt). Jag gråter minst 2 gånger per dag. Jag känner mig överkänslig, tål inga motgångar. Ringer inte min pojkvän när jag tror att han ska ringa bryter jag ihop och tänker att något är fel. Oroar mig ständigt och jag har enorma skuldkänslor för i princip allt jag gjort i mitt liv. Känner mig otillräcklig och jag känner ingen glädje längre. Saker som förut gjorde mig glad, t ex vänner, god mat, fester, musik, promenader.. sådant bemöter jag med likgiltighet. Jag har börjat skolka rejält och mina förut så bra betyg börjar rasa. Jag har ingen kontroll längre. Inte på mina känslor, på det jag säger och på det jag vet, känner eller tänker. Det känns hemskt men jag är alldeles för passiv för att göra något åt saken. Jag vet inte om jag är undersövd, stressad eller deprimerad. Jag vet däremot att jag aldrig kännt såhär tidiagre och skulle jag berätta för någon, någon nära skulle jag nog få höra att det är inget att oroa sig för och det skulle inte "passa in på mig" att vara deprimerad. Jag vill ta vara på livet. Inte gå omkring som en zombie och förpesta tillvaron för dem jag älskar. Jag vill leva, vara glad, njuta, skratta. Men det känns som om jag inte får, att jag är en så dålig människa att jag inte förtjänar det. Mvh / cykelpump
Hej, "cykelpump".
Utifrån din beskrivning är det uppenbart att du inte mår bra. Du är av allt att döma deprimerad. Om du dessutom är utmattad efter långvarig stress är kanske inte lika säkert, skulle behöva veta mer. Att det enbart skulle handla om effekter av att du sover för lite verkar inte sannolikt. Snarare är sömnstörningen en del i en större problematik. Du är också i en ålder, senare tonåren, då mycket händer, och ska hända. Kanske är det ett slags hälsotecken mitt det svåra att saker börjar hända på ett mer påtagligt sätt och att du börjar göra lite uppror mot din förälder/rar...?
Jag tror det är viktigt att du söker professionell hjälp för en närmare analys av dina problem och din situation. Det är absolut inget att skämmas för och här tror jag det är viktigt att du går din egen väg och inte låter en familjenorm avhålla dig från en viktig åtgärd. Ju snabbare du kan komma i kontakt med din psykiatriska mottagning och få tid för ett bedömningssamtal desto bättre.
Bästa hälsningar
Jan Davilén
Överläkare, Specialist i psykiatri
