Pga utmattninsdepression har jag ätit Effexor i 5 år. Jag mår relativt bra,men den hjälper inte mot tröttheten,som är mitt största problem. Jag har evän gott upp 15 kg i vikt-och har matsug på kvällarna. Jag har börjat trappa ner i höstas fron 150mg och står på 50mg idag. Min läkare tycker att det ska gå fort med nertrappningen-någon vecka, men det känns inte bra för mig. Hon föreslog också att byta till Cymbalta. Efter så många år är jag nyfiken om jag skulle klara mig helt utan anidepr., men så är jag rädd att få ett nytt episod om jag slutar (haft 2 depr. hittils). Vad tycker du? Ska jag slutföra nertrappningen eller byta? Jag är en 46 år gammal kvinna
Tack för Din fråga. Som jag har förstått det så har Du tagit Effexor under en följd av år och det har fungerat relativt bra. Dock har effekten inte varit hundraprocentig (tröttheten finns kvar och är till besvär) och dessutom har Du haft en del bieffekter som jag nog tror att man kan relatera till Efexor (matsug och viktuppgång). Du är nu i en nedtrappningsfas och för närvarande tar Du en låg dos av Effexor. Själv skulle Du helst vilja sluta ta antidepressiva läkemdel helt och hållet "för att se hur Du skulle klara Dig" medan Din doktor har föreslagit att Du skulle byta till Cymbalta (ett nyare preparat med liknande verkningssatt som Effexor).
Som jag ser det så har båda handlingsalternativen sina för och nackdelar. I det fall Du helt och hallet slutar ta antidepessiva läkemedel finns naturligtvis en större risk att Du blir deprimerad igen. Risken är inte obetydlig men kan naturligtvis hanteras och behandling kan sättas in igen vid tidiga tecken på depression. Själv tror jag nog att jag skulle göra ett försök- om inte annat än för att efter en lång läkedelsbehandling få känna på att vara läkemedelsfri (men
vara väl medveten om riskerna med detta). Vad säger Din doktor?
Hur snabbt nedtrappningen av Effexor sker tycker jag är en rätt sekundar fråga- jag tycker nog att det viktigaste är att Du känner Dig bekväm med nedtrappningen. Om Du tycker att det går för fort så tycker jag att Du skall diskutera detta med Din doktor- det finns ingen anledning att skynda på.
Hoppas jag kunnat vara till någon vägledning.
Bästa Hälsningar Lars Davidsson överläkare, psykiater.
