Har känt mig ensam osäker på mig själv i en längre period nu, Även om jag hänger med någon kompis känner jag mig ensam. Vet inte om jag är ensam på riktigt? Dock har jag i skolan nästan inte en enda person att vara med. Luncherna försöker jag skippa så ofta jag kan för att inte behöva känna att jag kanske kommer få sitta ensam. Tar ibland omvägar in och ut på skolan för att slippa behöva möta personer. Är en blyg människa naturligt men det har blivit värre på senaste tiden. Ibland blir jag nervös utan anledning och jag märker själv hur jag agerar nervöst och det gör mig ännu mer nervös. Får lätt tunghäfta när jag är med människor jag inte känner så bra och jag känner mig så otroligt tråkig. Dock vet jag att jag är ju ingen tråkig människa egentligen. Jag jämför mig alldeles för mycket med andra människor, om utseende och beteende. Känner mig alltid underlägsen och sämre än andra tjejer. Känns som att det är något i mitt liv som saknas men jag vet inte vad. Har gjort att jag tappat motivation både i skolan och utanför. Jag längtar efter något men jag vet inte vad... Funderat på det här med lyckopiller. Sägs ju att det ska lindra mindre depressioner och även öka självtillit osv. Bör jag ta lyckopiller? Vill göra något... Tack på förhand!
Hej!
Tack för din fråga. Det är verkligen jättetråkigt att höra att du nästan inte har en enda person att vara med i skolan! Förstår att det känns tråkigt och det gör naturligtvis inte att din självkänsla stärks. I brevet beskriver du hur du har negativa tankar om dig själv. Underlägsenhetskänslor osv. Du beskriver också ångestrelaterade besvär som verkar förknippade med sociala sammanhang. Du har alltid varit blyg men nu har det förvärrats med ökad oro/ångest, undvikandebeteende (du tar omvägar och förebygger att tvingas sitta ensam i matsalen). Du blir tyst och nervös när du träffar nya människor.
Som en följd av detta börjar du nu också bli deprimerad. Du skriver ingenting om din ålder men du skriver om skolan så jag förmodar att du är i tonåren. Vår tid är oerhört egofixerad. Man ska vara duktig, snygg och cool. Det är inte lätt att leva upp till allt detta. Unga människor pådyvlas via massmedia en massa ideal som väldigt många mår dåligt av. Grupptrycket bland ungdomar är hårt. Det är väldigt lätt att utveckla negativa och felaktiga tankar om sig själv och det egna värdet.
Redan från början har vi olika arvsanlag och olika förutsättningar. Dessa grundförutsättningar samspelar sedan på ett komplicerat sätt med den miljö och de upplevelser och erfarenheter vi gör i vår barn- och ungdom och formar vår personlighet.
Jag vet inget om din uppväxtmiljö. Stabila, trygga föräldrar som ser barnet, bekräftar det och förmedlar sunda värderingar är ju naturligtvis en tillgång och ger optimala förutsättningar att må bra. Hur din uppväxt sett ut vet jag inget om.
Det är jättebra att du vill ta tag i situationen! Mitt förslag är att du försöker få kontakt med din Ungdomsmottagning, alternativt BUP. Du kan få hjälp med detta via ev skolsköterska eller vårdcentralen. Tror att du skulle ha stort utbyte av, och att det skulle kunna göra stor skillnad för dig, om du fick någon att prata med. Det är viktigt att ta tag i det här så fort som möjligt och bryta de onda cirklar som börjat utvecklas. Medicin och lyckopiller kan ibland behövas men det är inte alls säkert.
Med vänlig hälsning,
Jan Davilén överläkare, psykiatriker.
