Hej. Jag är en kvinna på 31 år som i 10 år ätit antidepressiv medicin. Har använt ca 4 olika sorter varav det senaste året Citalopram 40mg. Efter en tids KBT bestämde jag mig för att sluta med medicinen. Detta beslut fick jag stöd i av min psykolog. Däremot skedde nedtrappningen helt på egen hand eftersom min psykiatrier är av åsikten att jag är en sådan person som behöver medicinera hela livet. Nedtrappningen skedde långsamt under 2 månaders tid. Under denna tid märkte jag ingen skillnad. Effekten kom ca 1-2 veckor efter att jag slutat helt. Jag började känna mig orolig och uppgiven. Nu har det gått ca 9 veckor sedan jag slutade helt och känslan av oro och uppgivenhet har fortfarande inte gett med sig. Det var på inget sätt nytt utan något högst närvarande även när jag åt medicin. Däremot har jag inte känt det så länge och så starkt förut. Min sinnestämning skiftar snabbt och starkt. Fast jag upplever sällan de stora positiva känslorna, snarare växlar det mellan det vardagligt uthärdliga och avgrundsmörka. Min stresstålighet tycks vara försvunnen och i stressade situationer har jag börjat skaka kraftigt. Jag upplever också tillfälliga synförsämringar på ena ögat. En positiv erfarenhet med den ökade känsligheten är trots allt att jag fått lättare att gråta. Jag undrar om det jag beskriver ovan kan vara effekter/biverkningar av avslutad medicinering? Jag undrar också hur länge det i såfall kan tänkas hålla i sig? Och blir perioden av biverkningar längre ju längre tid man medicinerat? Jag är mycket tacksam för ett svar!
Om jag får börja från slutet med dina funderingar så brukar perioden med biverkningar inte bli längre ju längre tid man medicinerar.. De besvär du beskriver är sådana man inte sällan ser efter en lång avslutad behandling med antidepressiva läkemedel. Stresskänsligheten ökar, sinnesstämningen växlar snabbt och är ofta oförutsägbar. Som du beskriver kommer de här symptomen oftast inom loppet av 2-4 veckor efter avslutad behandling. De kan vara bevis på behovet av långtids/livslång medicinering precis på samma sätt
som den diabetessjuke behöver sitt insulin. Dina frågor är viktiga och måste diskuteras med en läkare som är specialist inom området Hon eller han finns förhoppningsvis vid någon vuxenpsykiatrisk specialistmottagning där du bor..
Vänlig hälsning,
Jan Wålinder
Professor emeritus, psykiater.