Hej. Jag är 26 år gammal och har en depression som började för en och en halv månad sedan. Jag såg inga tecken på att depressionen var på väg men har stressat väldigt mycket hela året eftersom det är sista året på min kandidatexamen i psykologi. Jag har samtidigt haft kontakt med en kognitiv terapeut sedan juli förra året och med hennes hjälp har jag blivit mindre blyg och lyckats ändra på vissa negativa tankar. Jag tror dock att terapin som krävde att jag gjorde många uppgifter ökade stressen för mig det här året. Dessutom har hon gett mig flera diagnoser vilket har gjort att jag känner mig osäker på hennes kompetens och nu har jag bett att få avsluta kontakten med henne. Det är så att sedan depressionen slog till har jag nästan konstant haft en tvångstanke om att jag är rädd att jag ska ta livet av mig. Jag vet inte hur jag ska sluta tänka på det och försöker få mina nära och kära att försäkra mig om att de ska hindra mig om jag gör något försök, och hålla koll på mig. Jag känner mig helt tokig som känner såhär, och trots att jag läser psykologi har jag aldrig hört talas om någon med depression som lider av liknande symptom. Min psykolog sa till mig att jag har OCD och jag blev väldigt ledsen över att få den diagnosen till en början. Sedan började jag tvivla eftersom jag tycker att det verkar orimligt att få den sjukdomen så sent som 26 år. Jag har dock haft ätstörningar när jag var yngre vilket kanske kan liknas vid tvång. Jag äter nu effexor 150mg vilket jag har trappat upp till under snart tre veckor men känner inte att jag mår bättre än. Jag är rädd för att tankarna om att jag kanske skulle ta livet av mig aldrig ska gå bort, eller att jag ska göra realitet av tankarna till slut, fastän jag tycker att det vore katastrofalt och inte vill det. Tror ni att tankarna är ett symptom på depression och kommer att gå bort? Eller har jag fått OCD med suicidala tvångstankar?
Tack för Din fråga.
Jag måste börja med att reservera mig för att svara på en sådan rent klinisk fråga via brev, det bör vara under direkta möten. Jag kan dock tillåta mig ett mer generellt resonemang kring de problem Du beskriver.
Du beskriver tvångstänkande kring att ta Ditt liv. Suicidtankar är alltid allvarliga, hur de än manifesterar sig, och bör bedömas i samtal "öga mot öga". De tankar Du beskriver är dock relativt vanliga, och hör mer till "ångestfamiljen" än till rent depressiva problem. Den viktigaste frågan är: Vill Du ta Ditt liv? Är svaret nej, är risken för att en sådan händelse skall inträffa, med de förutsättningar Du beskriver, mycket liten. Däremot är det ju hemskt att få den här typen av tankar. Om man har mycket symtom från manifesterad ångest, är det inte helt ovanligt att hjärnan, för att stå ut med ångesten, hanterar den genom att systematisera de tankarna. Det kan hjärnan göra genom att "kategorisera" dem, genom exempelvis tångstänkande. Det är ett sätt för hjärnan att få viss kontroll över ångesten. OCD behöver m a o inte alltid ha funnits, utan kan komma som symtom senare i livet. Det är alltså inte orimligt att drabbas av tvångstankar vid 26 års ålder.
Sammanfattningsvis kan man säga att Du definitivt bör söka en psykiater (alternativt intresserad distriktsläkare) för att bedöma Dina suicidtankar. Sedan blir nästa bedömning grad av depression i Dina symtom. Därefter vidtar en eventuell behandling av Din ångest, och förmodade tvångstankar, som mycket väl lämpar sig inom sfären: KBT terapi (alternativt ren Beteendeterapi).
Vänliga hälsningar
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
