Tja.. för två år sen hade jag en djup depression. Skar mig en massa, självmordsförsök, slutade käka osv.. Jag har haft en bra barndom. Hade depressionen i typ 2 år.. Gick inte i skolan heller på typ två år för jag mådde så dåligt, pallade inte av ngt. Men nu är det bättre. Har inte skärt mig på två år. och inte tänkt speciellt mkt på det heller.. Ska börja gymnasiet till hösten, dt känns ok. men jag har fått sån ångest, sommarlovet går dag för dag bort o jag mår så kasst av det!Ok, dt är nog inte därför.. Känslan bara kryper över mig.Allt blir så svart. Känns overkligt. har fått såna tankar, om att jag skär mig över pulsådren me rakblad. Och jag känner mig såå läskad! Alltså annars har jag alltid haft bara hur ja skär mig på armarna, men nu på pulsen.. O jag som inte skärt mig på två år, har mått rätt så ok. Låg i mitt rum idag och drog med en penna över pulsen, bara för att känna hur dt kändes.. O sen började jag leta efter rakblad i mitt rum men hittade inga(har gömt undan när jag skar mig innan) Är dessutom så nervös hela tiden. kan inte slappna av.. Vad är det här? kul grejer händer mig, killar är intresserade men ändå så känner ja så här! Jag är skraj, tänk om jag skär mig? Jag vill inte med suget blir så starkt.. Går det fortare neråt? Kan jag flippa ur och skära i pulsen? Jag har ju aldrig haft såna bilder innan, att jag verkligen skär där det är farligt.. Snälla ge mig råd!
Det låter ju som någon form av tvångstankar. Det är inte farligt i sig, men kan upplevas som mycket obehaglig. Tvångstankar är ofta associerade till ångest, och det är en sådan typ av behandling som brukar vara effektivast. Du bör ta kontakt med kurator på Din vårdcentral, eller någon form av samtalskontakt (KBT? DBT?) på en psykiatrisk mottagning.
Vill Du inte skära Dig gör Du det inte heller, men ångesten och tvånget kan vara väldigt svårt att stå emot. Det viktigaste är att Du verkligen bestämmer Dig för att inte skära Dig, oavsett vad som händer. Viljan är stark, men det är också ångesten så det är alltid bra att ha någon samtalskontakt i detta arbete.
Med vänlig hälsning Anders Berntsson psykiater, chefsöverläkare.
