Har de senaste åren varit med om många jobbiga saker bl.a. en mormor som fick en psykos som jag skulle ta hand om, läste 150%p samtidigt på högskolan, jobbade extra på helger och kvällar, CSN strulade, en kompis dog och i den vevan blev jag osams med 2 andra kompisar, och allt detta på en termin. När sommaren kom grät jag nästan konstant om jag inte jobbade. Min sambo jobbade på annan ort under den tiden och allt blev bättre när han kom hem. Allt ordnade sig någorlunda och det blev vår och det blev för mycket igen, bråkade med mina föräldrar (vilket jag ofta sen tonåren) och det blev då att vi bröt kontakten. Jag började få magkatarr, grät mycket, kände mig uppstressad, lättirriterad, sov dåligt med flera uppvaknanden osv. Ngn gång i mitten av sommaren reagerade min dåvarande chef på att jag inte mådde bra och jag fick ett "bryt" Då grät jag i flera veckor, tog kontakt med en kurator som var en riktigt ragata. Efter det inte fungerat och jag inte kunde gå på min praktik för att jag grät konstant för inget gick jag till en läkare som min pojkvän tvingade mig till.. Han var jättebra och förklarade att det hela var en helt naturlig situation med tanke på vad jag varit med om den senaste tiden. Och jag fick räkna med minst ett halvårs återhämtning, och att mediciner var onödigt. Han sjukskrev mig på 50%. Jag fick en ny samtalskontakt (KPT) men det dröjde nästan 3 månader innan den kom igång, och jag gick hos henne ett par gånger. Kände mig helt OK när vi avslutade de och började jobba fullt igen. Nu 4 månader senare känner jag att jag är tillbaka på -5. Insåg när min nya chef kallade in mig idag och berättade att flera av personalen kommit och berättat att de tyckt att jag varit nere ett tag och jag fick ett "bryt" igen som fortfarande inte gått över snart 10 h efter att det har jag egentligen sett ett bra tag. Jag har återigen haft problem med sömnen, magkatarr, nästan irriterad jämt, stressad trots att jag inte behöver det, har börjat gråta över saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om. Skillnaden denna gång är att då kändes det som att jag kunde prata en stund och det försvann, nu känns det bara så tomt, bara gråter men vet inte riktigt varför, känns inte som att det finns något att prata om längre. Det hela gör det inte lättare att jag nu jobbar som psykiatrisjuksköterska, jag är 24 år. Vet inte vad jag ska göra?! Har bett om en ny tid för samtal, men vet inte vad jag ska säga. Vad tycker du jag ska göra?
Hej!
Ditt brev beskriver en massa omständigheter och samtidigt från mitt perspektiv så är det kanske vissa upplysningar som inte finns med. Sammanfattningsvis får jag ändå ett intryck av att den samtalskontakt du hade var alldeles för kort. Det är inte mycket man hinner med på 2 samtal, för det var väl det du fick? Att du så snabbt dyker ner i ett psykologiskt svikttillstånd talar för att du inte fick/eller gav dig själv den tid du behövde för att komma tillrätta med de problem som finns. Det är vanligt att man kan känna en initial lindring efter några samtal. Man har fått ett utrymme och får avbörda sig saker på en medmänniska. Men för att verkligen sortera upp och bearbeta saker, exempelvis en sorg, krävs ofta mer tid. Dessutom räcker det inte alltid med att tala med en professionell person, man måste också ta tag i de problem (ofta dåliga relationer) som finns där ute för att en varaktig förbättring ska inträda.
Arbetar man dessutom i psykiatrin är ung, nyutexaminerad och har en begränsad livserfarenhet så är det extra slitsamt om man går och bär på egna problem. Det är jätteviktigt att dina problem får den tid och uppmärksamhet de förtjänar för att du ska kunna fungera på ett bra sätt såväl privat som i ditt arbete. Kanske kan din arbetsgivare ge dig möjlighet att gå i en längre samtalskontakt åtminstone delvis på arbetstid. Det kommer arbetsgivaren till del som en "klokare" och mer välfungerande sköterska. Mitt råd till dig är alltså att ta kontakt med din tidigare samtalspartner som du redan tycks ha gjort. Förklara att du kommit underfund med att du var överoptimistisk tidigare, att dina problem finns kvar och att du skulle vilja ha en ny dialog om vilken typ av kontakt som skulle kunna vara behövlig. Det du beskriver liknar depressiva besvär och om de inte är svåra, yttre orsaker finns och ingen misstanke på Bipolär sjukdom (manodepressivitet) föreligger är samtalsbehandling ett bra alternativ.
Vänliga hälsningar Jan Davilén, överläkare, psykiater.
Netdoktors fakta om depression »
