Jag är en 35-årig ensamstående kvinna 164 cm/65 kg. Har två pojkar födda -00 och -02 pojkarnas pappa flyttade ifrån oss i maj -04. Äldsta sonen har en svår språkstörning och måste orka driva mot sjukvården och kommun för att han ska få den hjälp han behöver. Vet inte hur jag ska hitta fotfästet igen efter alltför många fall. Förlorade mitt jobb när företaget lade ned -02, pojkarnas pappa har ett alkoholmissbruk och är narcissist vilket leder till att jag idag är helt själv med pojkarna. Har noll avlastning. Till följd av mitt ex's missbruk har jag idag också stora skulder bla hos kronofogden. Är alltid den som funnits till hands för andra men vem finns där för mig?
Har orkat för att jag måste men just nu känns det som att orken är på väg att ta slut med skrämmande hastighet. Har svårt att somna och somnar jag vaknar jag hela tiden. Är konstant trött och vill bara krypa ned under täcket. Blir arg för ingenting, försöker lägga band på mig för pojkarnas skull men det går sämre och sämre. Kan börja gråta utan att jag vet varför, tårarna bara kommer. Känner mig sällan riktigt glad och vill så gärna kunna glädjas åt mina pojkar men allt känns bara jobbigt. Jag har mardrömmar efter en drunkningsolycka som skedde sommaren -03 där jag och fyra till sökte efter flickan (17 år) medan övriga badgäster (ca 60 st) stod på stranden och glodde. Får ångest för jag fastnade med ena foten i hennes hår men trodde det var alger. Förstod först när räddningstjänsten kom och drog upp henne just där jag fastnat vad jag egentligen fastnat i. Känner otrolig skuld för att jag inte begrep. Förmodligen var det redan för sent ändå men det hjälper inte mig, eller henne... Hur tar man sig ur en situation som bara känns övermäktig och där man inte vet var man ska börja? Och, är jag deprimerad eller tycker jag bara synd om mig själv?
Du beskriver en social situation som kan vara svår att hantera Det är inte heller svårt att förstå Dina känslor och Dina reaktioner på allt som hänt och händer i Din familj och i Din omgivning. Att man i en sådan situation kan bli ledsen och nedstämd och irriterad är inte konstigt. Ibland går
emellertid de här känslorna över i en mer tydlig depression som kan behöva medicinsk behandling för att gå över.
Det känns som Du behöver hjälp och jag föreslår att Du tar kontakt med närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning och får en tid hos en psykiater för att diskutera Din situation och Dina besvär. Ofta kan man behöva såväl läkemedel som klok rådgivning för att ta sig ur en depressiv reaktion och för att få hjälp att bearbeta skuldkänslor som så ofta dyker upp när man känner sig nere. Hjälp finns att få.
Med vänliga hälsningar Jan Wålinder, professor, psykiater.
