Jag är tonåring, men vill inte uppge någon exakt ålder. Jag undrar om jag är deprimerad? Mycket har hänt det senaste året och jag kan nästan inte sluta att gråta. Allt har fallit isär och det känns som om hela världen omkring mig bara försvinner ifrån mig. Vänner, bästa vänner, har bara lämnat mig. Och det måste ju vara mitt fel, eftersom det handlar om fler än en. Flera år tillbaka har jag blivit kommenterad. Alltså, jag är inte direkt mobbad, utan jag är mer en person som egentligen är ganska populär men ändå får kommentarer som ingen förtjänar. Jag får dem av mina bästa vänner. Jag har sagt ifrån, men det hjälper inte. Jag känner mig bara så maktlös, jag kan inte hjälpa att jag känner såhär, jag försöker så gott jag bara kan! Men det går inte..Jag har funderat på att ta livet av mig flera gånger. För två veckor sedan testade jag att blanda tio Alvedon med 40% sprit. Jag försökte och hoppade att det skulle få livet att försvinna. Jag vill inte mer. Mitt självförtroende var på topp, men nu är det så långt ner det kan vara. När jag inte trodde att de kunde bli värre, fick jag vet att min pappa är otrogen. Nej, jag tänker inte berätta för mina föräldrar, och inte prata med ungdomsmottagning. Jag vill bara ta livet av mig, snabbt och enkelt. Jag vet inte längre hur jag vill göra eller hur jag känner, det här låter som ett hopplöst fall. vilket det nog också är. Tack för mig
Det finns inga hopplösa fall. Bra hjälp finns att få och du behöver det. Ingen tonåring ska behöva må som du gör. Är du under 18 år är det BUP du ska vända dig till. Annars finns vuxenpsykiatrin, öppenvården eller en jourverksamhet om du tycker det är lättare att ta kontakt den vägen. Om du har svårt att ta initiativet till detta tycker jag du ska be någon vuxen i din närhet om hjälp, en bra lärare t ex, för att få hjälp med första kontakten.
Ett telefonsamtal räcker för att du ska få bra hjälp. Jag vet inte vad du hört om ungdomsmottagningen där du bor, men mitt intryck är att de oftast fungerar bra och det kan också vara ett alternativ. BUP är dock mitt första hands förslag. När man är mitt inne i en sådant här tillstånd är det svårt att tro på någon och tro på att det finns hjälp. Det är allvarligt när man förgiftat sig själv och går med självmordstankar. Ju fortare du kan få hjälp, desto bättre.
Vänliga hälsningar,
Jan Davilén
Överläkare, specialist i allmänpsykiatri
