Hej. Jag är en tjej på snart 19 år som har tappat all lust för att leva, och allting överhuvudtaget. Så långt som jag kan komma ihåg i mitt liv har jag alltid varit en väldigt rädd, ledsen och känslig person. Jag har ofta vart väldigt ängslig och mått väldigt dåligt, ända sen lågstadiet. Mellan sjuan och nian mådde jag dåligt och blev mobbad för min övervikt. Jag brukade ofta skära mig på armarna och benen för att få utlopp för all ilska och rädsla jag hade inom mig, som jag inte kunde visa för alla i skolan.. På gymnasiet drabbades jag av anorexia. På inte ens ett halvår gick jag ner nästan 50 kg och vägde då 58 kg till min 179 cm långa kropp. Jag mådde extremt dåligt, och ville inte få någon hjälp utav nån. Det enda jag ville var att dö, och jag var nära på att göra många självmordsförsök, men vågade aldrig ta steget ut att göra det. Men jag tog mig ur anorexian relativt fort, och blev "frisk". Jag har än idag kvar lite ätstörda beteenden och ett konstigt förhållande till mat och träning. Nu har det snart gått 2½ år sedan jag fick anorexia, och nu känns det som att hela min värld ska rasera. Jag kan inte se något posivit med morgondagen, och det går inte en dag utan att jag gråter. Jag känner mig värdelös och ful, och det känns som jag inte gör något annat än bringar olycka till alla runtomkring mig. Jag är så fruktansvärt rädd för att alla ska lämna mig en dag för att jag är så jobbig att vara omkring, att jag är så negativ och bara gråter och bråkar hela tiden. Jag har börjat skära mig igen när allting känns som värst. Det värsta av allt är, att jag har ingenting att vara ledsen över egentligen. Jag har relativt bra betyg, en pojkvän, båda föräldrarna kvar och några nära vänner. Egentligen borde jag vara lycklig, men jag kan inte uppskatta det jag har. Jag är trött på att leva ett liv med ångest. Jag vill veta vad det är för fel på mig, varför jag inte kan njuta som alla andra. Vore antidepressiva någonting för mig? Det känns som den enda utvägen. Det - eller självmord.
Tack för Din fråga. Av Din beskrivning tycker jag att det är uppenbart att Du inte mår bra och att Du är i behov av professionell hjälp. Jag skulle därför vilja föreslå att Du så snart som möjligt tar kontakt med den psykiatriska mottagningen på Din hemort.
Du skall inte förtvivla- det finns god hjälp att få.
Bästa Hälsningar
Lars Davidsson, överläkare, psykiater.
