Hej! Jag förstår inte på mig själv riktigt för närvarande. I vissa sammanhang har jag en tendens att känna mig väldigt ängslig och rädd vid möte av andra människor vilket tydligt avspeglas i min blick som ser rädd, ängslig och ibland lite galen ut. Jag märker detta själv, vilket leder till att jag mår ännu sämre och börjar fundera. Medan jag i andra sammanhang kan göra ett självsäkert intryck, som inte minst sammanfaller med min kompetens och framgångar i studier (snart doktorand). Samtidigt infinner sig en tomhet som är genomgående i hela min tillvaro för närvarande, förutom när jag festar då jag är glad, framåt och är bättre på kontakter. Vad kan detta bero på? Är en 23 årig kille och har aldrig haft en flickvän. På detta området har jag blivit osäker, vilket jag tror har påverkat hela min personlighet. Är lite av en drömmare, har sökt det perfekta men av rädsla för att det inte skall bli perfekt har jag aldrig varit kapabel att starta ett förhållande, i kombination med att jag har varit väldigt utseendefixerad när det gäller tjejer. Jag har många vänner, men inga nära som jag känner att jag kan snacka om detta med. Vad rekommenderar ni mig att göra, finns det någon medicin man kan ta, för det är väl inte särskilt lämpligt att gå runt och vara onykter hela tiden, även om det bara är då jag känner mig tillfreds med mig själv. Jag har tvekat ett tag, men känner att jag behöver hjälp nu, det har varat för länge och blir inte bättre...
Tack för din fråga. Jag förstår att du har det besvärligt med din blyghet och ängslighet i kontakt med andra människor. Det kan kanske vara så att du lider av något som kallas sociofobi vilket enekelt uttryckt kan sägas vara överdriven blyghet. Detta är naturligtvis inte helt enkelt- var går gränsen mellan naturlig och onaturlig blyghet? Behandlingen består vanligen i en kombination av KBT (kognitiv beteendeterapi) och SSRI preparat. Om detta skulle vara bra för dig vet jag naturligtvis inte- men det är inget fel i att uppsöka sin distriktsläkare alternativt den psykiatriska öppenvårdsmottagningen på hemorten och fråga. En tröst är att åtminstone lindriga former brukar bli bättre över tiden utan nödvandigtvis någon särskild behandling.
Hoppas jag kunnat vara till någon hjälp.
Bästa Hälsningar,
Lars Davidsson
Överläkare psykiater.