Hej Jag är 27 år, lever med svår panikångest, jag vet verkligen vad det handlar om eftersom jag själv arbetar inom akut psykatri. Men när det kommer till mig själv så kan jag inte hjälpa mig själv. Mina tankar far iväg för mig jag har hjärtklappning dagligen och den har blivit värre de sista två månaderna, jag svettas, skakar och har svårt att sova trött hela dagarna mm. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Ångesten har tagit över mitt liv och det gör att det känns som jag förlorat mig själv, vet inte hur länge till jag ska orka. Min fråga är egentligen, är det dags för mig att söka vård? jag vet att det finns bl.a. KBT men vet inte om jag fixar det, så fort jag har ett möte som tex tandläkare besök så får jag panik flera veckor innan jag ska dit vilket slutar med att jag avbokar det har inte varit på vare sig tandläkare eller cellprov på över två år. Jag fixar inte det. Vad ska jag göra?
Det låter som ett förtvivlat rop på hjälp, som jag förstår att du brottats med ett tag. Du arbetar själv i psykiatrin och känner igen symtomen på panikångest. Du vet nog egentligen vad du borde göra men vågar kanske inte eller vill inte riktigt erkänna ditt problem. Kanske känner du det som ett nederlag, eftersom du kanske tycker att just du borde vara bättre rustad än många andra, som inte har dina erfarenheter och kunskaper, att klara av det här. Jag tror jag förstår hur du tänker och känner.
Problemet med panikångest är att den inte alltid uppenbart följer någon logik. Det vanligaste är kanske att den inte gör det. Den är vanligen en – i vart fall till synes - fullständigt irrationell känslomässig reaktion som skjuter långt över målet som ett svar på stress som av en eller annan anledning byggts upp under en tid. Det kan vara till exempel besvärliga omställningar på en arbetsplats, mobbning, påfrestningar i privatlivet, specifik oro för någonting etcetera som har lett fram till denna situation, men många gånger kommer man inte på någon omedelbar anledning till varför man får panikångest. Det är en hemsk och förlamande känsla av att förlora kontrollen i tillvaron och kanske till och med vara hotad till sin existens. När panikattackerna lägger sig och ångesten släpper kan man kanske inse att så inte är fallet, men det hjälper föga när ångesten griper tag i en igen.
Naturligtvis måste du söka hjälp! KBT (kognitiv beteendeterapi) kan vara en lösning på ditt problem, men det kan också visa sig att du behöver annan form av terapi. Framförallt finns det medicinering som kan hjälpa dig över den här svåra tiden. Man ska inte behöva lida så av ångest som du beskriver det. Antidepressiva läkemedel kan till exempel användas och kortsiktigt kan man också behöva tillgripa ångestdämpande läkemedel för att hjälpa dig att få kontroll över situationen. Det viktigaste är kanske ändå att du får prata med någon om hur du känner det. Det verkar som att du just nu bär en tung börda till största delen i ensamhet. En del av paniken du känner kanske också skapas av att du vet vad men kanske inte hur du borde göra. Beror det till en del på att du oroar dig för hur du ska förhålla dig till ditt arbete och din arbetsplats?
Det behöver i så fall inte var ett så stort problem om du söker hjälp privat eller på en annan psykiatrisk klinik i ditt landsting. Kanske kan du redan få hjälp på din vårdcentral. Det viktigaste är att du tar steget nu och inte låter panikångesten fortsätta att kontrollera och begränsa ditt liv.
