Läste i en annan fråga att man som inneliggande patient kan få Anafranil dropp. Jag är kvinna, 50 år. Deprimerad sedan 99 Diagnosticerad sedan 03, Eg. depression. Jag har ätit Cipramil, Efexor, Zoloft, Remeron och nu Mianserin. Medicinen hjälper inte, de första veckorna märker jag en förbättring sedan rasar det, det är som att gå 2 steg upp och 3 ned i en trappa, jag blir långsamt men säkert sämre. Jag går ner 10 – 12 kg varje sommar och upp ca 8 var vinter, så nu är jag tämligen mager. Jag har så pass mycket ångest att jag gått hela vintern med ett minimum av ljus och fördragna gardiner inne, då syns jag inte utifrån, jag undviker att gå ut då det är ljust ute, så sommaren är en plåga, om jag går ut så gör jag det på baksidan av huset. Jag säger hej och hej då till snabbköpskassörskan, det är den mänskliga kontakt jag har. Jag öppnar aldrig dörren om ngn knackar på. Jag har ingen stöttande familj, min bror tycker jag ska "rycka upp mig" min mor gör som strutsen, stoppar huvudet i sanden så jag pratar inte längre med dom om detta. Mina vänner har sedan länge flytt fältet. Jag blev erbjuden en stödkontakt på psyk 07, som jag inte vågat ta kontakt med, får en ångestattack bara jag ringer och beställer en tid och den går inte över förrän jag har avbokat tiden. Min läkare (Öl psykiatri) har jag inte träffat sedan feb. 07. Jag tror han har gett upp. Jag sökte hjälp på psykakuten maj 07 efter ett övergrepp men jag hann knappt innanför dörren så blev jag ifrågasatt av jourläkaren och flydde, då lovade jag mig själv att oavsett vad som händer kommer jag inte sätta min fot där igen med mindre än att någon slår mig medvetslös och bär in mig. Jag var i mycket god fysisk kondition då jag insjuknade, jag hade ett fysiskt krävande arbete och jag var friluftsmänniska, nu är allt det borta, jag känner mig som ett vrak. Ingenting är roligt, huset ser ut som en sopstation, inte ens saker som jag tyckte var roliga förr kan jag finna minsta lilla nöje i. Hade jag inte haft hund hade jag inte kommit ur sängen, nu kommer jag till köksbordet där jag sitter med en kaffekopp största delen av dagen. Så frågan. Kan Anafranil dropp hjälpa mig, i varje fall så pass mycket att jag känner mig bekväm med att gå ut dagtid. Svarar ni ja på frågan tala då också om för mig hur jag ska framföra det till min Dr utan att han känner sig trampad på tårna. Testade mig. Hade 43 på MADRS och 72 på Goldberg.
Denna behandlingsform används inte så ofta nu för tiden-tyvärr. För på riktig indikation djup depression är den liksom ECT effektiv i många fall som inte svarat på annan behandling. Fördelen med båda dessa behandlingar är att de personer som svarar positvt gör det inom loppet av 8-10 behandlingar
såväl när det gäller Anafranildropp som ECT, som i Ditt fall kanske är ett annat bra alternativ. Det finns väl utarbetade schema för hur Anafranildropp skall ges något som jag tycker att Du mycket väl skall kunna prata med Din doktor om.
En klok doktor kommer inte att känna sig trampad på tårna.Tvärtom. Förutom Anafranildropp som ju är en akutbehandling gäller det ju att stabilisera ett gott resultat. Här kommer så kallade stämningsstabiliserande läkemedel in i bilden tex Litium, Valproat, Lamotrigin för att nämna några Jag fäster mig också vid Dina uppgifter om stora viktsvängningar. Har man gjort en noggrann kroppslig undersökning rörande Din hormonbalans tex sköldkörteln ,könshormoner mm? Du ser att här finns säkert många angreppspunkter för att Du skall få tillbaka Din psykiska hälsa. Tag nu kontakt med Din doktor för fortsatt diskussion.
Vänliga hälsningar
Jan Wålinder
Professor emeritus, psykiater.
