Hej. Jag är en 24 årig tjej. Har under så gott som hela mitt liv varit rädd för och haft svårt för att få kontakt med andra människor. Jag genomlevde skolåren, som en enda lång mardröm av uthärdande. Sista gymnasieåret brast det och jag började skolka. Något jag aldrig trott att jag skulle göra - i min familj har plikten och att "handla" rätt alltid stått högt. Men jag orkade inte. Låste in mig på skoltoaletterna och grät. Tog alltid omvägar/bakvägar för att jag inte klarade av att gå genom korridorerna och en massa annat (hade nog social fobi - mkt bättre nu dock). I alla fall, jag har ändå alltid längtat efter att finna en lycka och mening i något. Började en folkhögskola vilket förstås utvecklade mig, men inte blev roligt som jag hoppades, snarare en ny besvikelse. Skaffade sedan lägenhet men flyttade efter ett år, jag trivdes inte alls och hade knappt jobb. I alla fall flyttade sedan till Göteborg och blev inneboende hos en kompis. Såg verkligen fram emot det. Men sedan blev allt som vanligt. Nästan på en gång fick jag känslor av att jag måste därifrån. Fick ångest, har ofta känt som att jag vill slita nåt ur kroppen. Jobbade mkt, men fanns en del skitsnack på jobbet vilket fick mig att må dåligt. Så i början av sommaren (efter ett år där) flyttade jag hem till min mamma och pappa. Här bor jag nu (pendlar mellan föräldrarna som är skilda). Jag är nu så trött på denna eviga känsla av hopplöshet och meningslöshet - att känna att jag lever bara för att jag måste leva. Har gått och tänkt på självmord länge men jag skulle nog aldrig våga. (även en period under skolåren). Jag har ingen aning om vad jag ska göra av mig nu. Jag hittar ingen lösning och september är snart här. Samtidigt som ångesten över detta stegras känner jag mig så hemskt ensam. Har gjort det under skolåren med. Även om jag är med en vän känner jag mig ensam. Vad kan det bero på? Och det att finna en "livskamrat" ligger också tungt i mig. Har alltid haft extra svårt för kontakt med det motsatta könet. Nästan som att jag varit rädd, mer än nervös. Samtidigt känner jag att jag verkligen behöver någon. Vet inte vad jag ska göra. Livet känns bara som något man måste uthärda och när jag tänker att jag antagligen kommer leva i åtminstone 60 år till får jag panikkänslor. (svårt att andas). Vet inte vad som är fel, något är det, men jag vet inte vad... Jag behöver nog hjälp på något vis, men jag vet inte hur... Hoppas på klokt råd, tack på förhand.
Jag vill börja med att säga att Du delar Dina känslor och upplevelser med många unga människor, kanske framför allt unga kvinnor. Du är alltså inte ensam. Oftast finns det en väg ut till ett bättre välbefinnande där hopplösheten, nedstämdheten, meningslösheten, ensamhetskänslan, ängslan och oron försvinner och där livet får en mening och ett rikt innehåll.
Med andra ord blir vad vi kallar livskvalitén mycket större än tidigare. Vad Du skall göra är att nu på en gång ta kontakt med närmaste psykiatriska specialistmottagning för råd och hjälp av en kunnig psykiater.
Därefter är kanske psykologisk hjälp det som förefaller ligga närmast till hands och då i form av det vi kallar kognitiv beteende psykoterapi (KBT) eventuellt i
kombination med något läkemedel. Hjälp finns att få. Det finns goda möjligheter att Du så småningom skall få känna Dig allt bättre och tillfreds med livet.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder professor, psykiater.
