Är arbetslös ensamstående mamma till en son på drygt 2 år. Mitt liv har dessvärre varit riktigt jobbigt under 10 år, förutom vissa ljuspunkter. Börjar allvarligt tro att det är ngt fel på mig. Har inget umgänge och känner att jag inte heller orkar skaffa mig ngt. Min sons far bor ej i Sverige längre och ser vår son högst ett par dagar, under dagtid, i månaden. Vi har dessutom en mkt dålig relation, främst för att jag har svårt att träffa honom då jag känner mig mkt sviken av honom. Har inget jobb och verkar ej heller få ngt. Är mkt nedstämd, har självmordstankar dagligen, gråter ibland. Ofta arg. Ser inget hopp om framtiden. Den enda anledningen till att jag försöker hålla huvudet ovanför ytan är min son. Samtidigt tycker jag väldigt synd om honom som har en deprimerad mamma som antagligen aldrig kommer att bli bättre. Han är värd ngt bättre, även om jag älskar honom över allt annat. Har nyligen haft ett förhållande där jag blev hotad till livet, har anmält detta till polisen. Har vid tidigare tillfällen använt cipramil, cipramex och efexor depot. Tyvärr så hjälper det inte. Har även gått i terapi under två längre perioder. Samt kurator. Tycker inget hjälper, vare sig mediciner eller terapi. Jag orkar inte längre, mitt liv är slut, jag är 35 år och det är kört, kommer aldrig få ngt jobb eller familj. Jag orkar inte längre, så därför undrar jag om det finns några alternativ som hjälper?
Hej.
Det är en bekymmersam situation du beskriver. Uppenbarligen vantrivs du oerhört med din tillvaro. Bakom en sådan här historia kan finnas flera orsaker. Ofta kan man se att problemen går att härleda till barndomen eller genom olika mekanismer faktiskt förts vidare från föräldragenerationen som ett slags socialt arv i vid bemärkelse.
Som psykiatriker tycker jag det är väldigt viktigt att bilda mig en bra uppfattning om patientens personlighet. Här kan finnas såväl styrkor som svagheter och problem som är viktiga att lyfta fram och medvetandegöra så att patienten får en så korrekt självbild som möjligt och så goda möjligheter som möjligt att fortsätta utvecklas.
Eventuell ångest, fobi eller depression ska självklart behandlas så intensivt som möjligt med alla till buds stående medel. De behandlingar vi kan erbjuda är läkemedel som måste provas ut noggrant och systematiskt, olika typer av psykologiska behandlingar, men också mer sociala åtgärder. Självklart skulle du må bättre om du hade en partner du trivdes med och ett lämpligt arbete.
Genom insatser på bred front kan insatserna korsbefrukta varandra och leda vidare mot en tillfredsställande tillvaro med förbättrad psykisk hälsa. Det gäller att identifiera hindren som gör det så svårt för dig att förändra din situation. Du måste också sätta upp konkreta mål för vad du ska uppnå. Uppenbarligen behöver du psykiatrisk hjälp på en Öppenvårdsmottagning. De exakta behandlingsinsatserna som behövs i just ditt fall går inte att avgöra utifrån ditt brev. Din lilla grabbs situation är också viktig att uppmärksamma. Han märker förstås att mamma inte mår bra. Genom kontakt med sociala myndigheterna kan du få stöd och hjälp i din modersroll.
Med vänlig hälsning,
Jan Davilén
Överläkare, specialist i allmänpsykiatri
