Varför är det fult att ha ont i själen?

För tre år sedan tog Marie 27, sin första medicin mot depression men hon tror att hon varit deprimerad tidigare.

Svårt acceptera depression

Marie hade svårt att orka med skolan. En studiekamrat som också lider av deprssion kände igen symptomen och rekommenderade henne att söka hjälp på Studenthälsan i den stad där hon studerar.

- Då hade jag ont i en axel och det var där jag lade alla mina problem. En sjukgymnast hjälpte mig men efter några behandlingar frågade hon om jag kanske även var deprimerad. Det sa jag att jag inte var men efter ett tag gick jag ändå med på att träffa en psykiater.

Först hade Marie svårt att acceptera diagnosen depression men samma vän som rekommenderat henne att gå till Studenhälsan lånade henne en bok om depressioner.

- Jag läste den och förstod äntligen att jag var sjuk och att jag kunde få hjälp.

När hon berättade för sina föräldrar om sin sjukdom, berättade mamman i sin tur att hon tidigare medicinerats för depression.

Alla psykmediciner har konstig stavning

- Hon tyckte att det var synd att vi ärvde hennes dåliga sidor. Lillebror har också depressioner ibland men han vill inte erkänna det och det är inte konstigt, det tog tid för mig också att förstå.

Marie har provat flera antidepressiva medel. Hon vet inte säkert om någon av dem hjälpt.

- Alla psykmediciner har z, x eller c i sitt namn. Varför vet jag inte. Jag vet inte heller om de har hjälpt mig. Ändå går jag på förebyggande medicinering nu för jag vågar inte chansa. Hösten är en svår tid.

Efter att ha fått sin diagnos gick Marie i terapi hos en psykologstuderande under tre terminer. Det var svårt att få tag i en terapeut inom öppenvården och att gå privat är oftast mycket dyrt. Hon hade tur.

Samtal bra

- I början kändes det konstigt. Men jag ville lära känna mig själv och förstå varför jag blir deprimerad för att kunna undvika att bli det igen..

Hon berättar att samtalen blev viktigare och viktigare för henne och att hon fick hjälp att reda ut tankar och förstå reaktioner.

- Jag fick också hjälp att se att jag kan hantera svåra situationer. Det kändes som att få någon att hålla i handen

Efter en lång kamp kände sig Marie helt bra. Hon slutade äta mediciner och kunde ta tag i sitt skolarbete igen. Men att lida av depression är inte bara smärtsamt det är också handikappande. Ett handikapp som inte syns.

- Jag tappade mitt sociala umgänge när jag var sjuk och det var svårt att ta upp det igen. Jag har blivit osäker och vågar inte tro på att folk vill umgås med mig. Då låter jag bli att försöka. Det är den sämsta biverkningen av min sjukdom.

Sjuk igen

Marie trodde att hon var frisk men i somras började hon må dåligt igen.

- Det kom en måndag morgon. Plötsligt hade jag ingen lust att gå till skolan. Alla mörka tankar var tillbaka. Nu går det utför igen och jag kommer aldrig att bli bra, tänkte jag och blev rädd.

Hon berättar att det var oerhört jobbigt att inse att hon är på väg ned i en depression igen. Marie hade blivit sambo med sin pojkvän. Det har också gått bra med hennes studier, hon hade klarat en massa kurser och ville bli färdig med sin utbildning till civilingenjör. Hon hade svårt att förstå varför hon blev sjuk igen.

- Jag kände igen det denna gång. Lusten att göra saker bara försvann. Jag började bli ledsen, grät ofta och depressionen smög sig på. Alla kan vara nere några dagar men sitter det kvar en längre tid är det inte som det ska. Min sambo har varit ett enormt stöd. Men det är också jobbigt för honom. Om vi bråkar och jag gråter är han rädd att det utlöser att jag blir sjuk igen.

Tre veckor gick innnan Marie sökte hjälp och det var jobbigt för henne att lyfta telefonluren.

Dåravdelning

- Nu är jag tillbaka, tänkte jag. Samma sköterska som varit min extramamma förra gången skulle få veta att jag inte lyckats bli frisk.Egentligen ville jag inte säga att jag var dålig igen men jag gjorde det i alla fall och fick tid hos samma psykiater som tidigare.

Denna gång har det tagit lång tid med läkningen och hon är inte frisk ännu. Efter att ha provat tre mediciner på raken som inte fungerade frågade hennes läkare om hon skulle tycka det var skönt att bli inlagd.

- Jag såg dåravdelningen i filmen Gökboet framför mig och blev tveksam. Sedan funderade jag igenom allt. Det kändes skönt att tänka på att bli omhändertagen. Jag hade också en sida av mig själv som såg det som en ny upplevelse. Kanske skulle jag få hjälp.

Hon pratade med överläkaren och diskuterade behandling samt fick en kontaktperson. Marie lades in på en akutavdelning på S:t Lars i Lund. Där var personalen fin men för övrigt var det tumultartat.

Fick en smäll

- Jag fick berätta för enormt många hur jag mådde och jag grät varje gång. Det var jobbigt, berättar Marie.

Det var till och med så jobbigt att tre veckor fick räcka. Människor med olika psykiska sjukdomar samlades på samma avdelning. En patient var skränig och slog på saker och en annan smällde till Marie.

- Då blev jag rädd och det var för jobbigt. Jag bad läkaren att få komma därifrån och fick komma till en bra avdelning på lasarettet som var anpassad för deprimerade personer. Jag är arg att jag inte fick veta det alternativet fanns från början.

Marie tillbringade de sista två veckorna av sin behandling på lasarettet. Där kunde hon prata med sina medpatienter och behövde inte vara rädd för våld. Under den här perioden fick Marie ECT, elbehandling.

- De frågade om jag ville och jag hade läst allt som fanns att läsa och visste att det anses som den bästa behandlingen.

Skrattade efter elbehandling

Allt som allt gick Marie igenom tolv ECT-behandlingar. Hon var sövd varje gång och efter första gången hade hon lite träningsvärk. Efter den åttonde skrattade hon så fort hon vaknat upp ur narkosen.

Efter en depression är det ett stort arbete att komma tillbaka till verkligheten. Det handlar om att få struktur på dagen. Gå och köpa mjölk kan vara en dagsuppgift.

- Jag var livrädd att träffa någon jag kände när jag gick ut för jag visste inte vad jag skulle säga. Samtidigt som jag ville berätta om min depression för att ta bort hemlighetsmakeriet och för att hjälpa andra att våga prata, vill jag inte att andra ska börja behandla mig annorlunda. Det finns många fördomar mot psykisk sjukdom.