Varför gör läkare fel?

Centrala uppgifter under arbetsdagen för läkare som hanterar patienter, är att klargöra medicinska problemställningar, tolka observationerna och fatta beslut om utredning, behandling samt andra åtgärder. I många av dessa situationer finns inget klart facit på vad som är den mest korrekta lösningen.

Medan allmänläkare mycket ofta löser de yrkesmässiga utmaningarna ensamma eller tillsammans med patienten, är det vanligare att sjukhusläkare arbetar i team. På så sätt saknar allmänläkaren ofta ett professionellt rättesnöre, medan sjukhusläkare lättare kan konferera med, eller bli korrigerade av, kollegor rörande medicinska beslut. Men även sjukhusläkare kan ibland befinna sig i situationer där de är ensamma om att fatta beslut.

Kommunikationsbrist

En vanlig orsak till läkarens fel är kommunikationsbrist. Det kan vara att läkaren inte lyssnar tillräckligt bra och missar viktig information som patienten ger. Läkare och patient har ofta ganska olika uppfattningar om sjukdomsbilden, och patienten har andra föreställningar, tankar och undringar om vad symtom och undersökningsresultat betyder än vad läkaren har. Det är då läkarens uppgift att klargöra sådana skillnader i uppfattning och säkerställa att läkare och patient har en gemensam förståelse av problemet och de åtgärder som vidtas. Träning i denna form av kommunikation har blivit en central del av medicinstudierna vid de flesta universitet, men det hindrar självklart inte att missförstånd och kommunikationsbrister fortsätter att uppstå.

Yrkesmässiga brister

Även om läkare har genomgått en lång grundutbildning och cirka sju års tjänstgöring till allmänläkarspecialist eller sjukhusspecialist, så är inte det någon garanti för att läkarens yrkesmässiga kompetens är på topp. Forskning har visat att det kan vara stora skillnader i läkares professionella nivå. Även om svenska läkare har goda vidare- och efterutbildningsmöjligheter, är heller inte det någon garanti för att alla läkares yrkeskompetens ligger på en hög nivå. Medan många läkare är självkritiska och ofta kontrollerar i facklitteraturen och riktlinjer om vad som är dagens kunskap på området, har andra läkare uppfattningen att de själva innehar den kunskap de behöver för att fatta de rätta besluten.

Det medicinska fackområdet är i konstant utveckling. Omfånget av medicinsk forskning är i ett globalt perspektiv enormt. Ny kunskap kommer hela tiden fram och gamla sanningar förkastas. Det är därför en förutsättning för att driva läkarverksamhet av hög kvalitet, att läkaren kontinuerligt uppdaterar sig och följer med i tidskrifter, nationella riktlinjer, läroböcker eller elektroniska uppslagsverk.

Läkare observerar och tolkar olika

Det läkare hör, känner och finner i sin bedömning av patienter är som regel subjektiva observationer. Vad de uppfattar, hur de tolkar sinnesintrycken och hur de kopplar observationerna till sin yrkesexpertis kan variera betydligt från läkare till läkare. Det finns därför omfattande forskningsresultat som visar att läkare ofta är oeniga om observationer, inte bara sinsemellan, utan den enskilde läkaren kan också variera från gång till annan om hur kliniska observationer ska tolkas. Upprepade undersökningar och bedömningar kan ge nya slutsatser. Ju mer komplicerade problemställningarna är, desto mer spretiga blir läkarnas bedömningar. Även om medicinen är inriktad på att vara förankrad i vetenskap, så är mycket av det som sker inom medicinen inte baserat på exakt vetenskap, utan bygger på subjektiva bedömningar och uppskattningar. Då är riskerna stora för att fel kan uppstå.

Vaga sjukdomar och osäkra test

Många sjukdomar startar i det stilla, men utvecklar sig kanske med tiden till en allvarlig sjukdom. Sådana sjukdomar ger i startfasen vaga och diffusa symtom och undersökningsfynd som gör det mycket svårt för läkaren att tidigt ställa en diagnos. Många undersökningar är också mindre informativa i denna fas av en sjukdom. Läkaren kan därför ofta inte dra någon säker slutsats. En klok läkare kommer då att be dig om att ta kontakt om du inte blir bättre eller om nya symtom dyker upp.

Prover och test behöver inte vara mindre noggranna bara i startfasen av en sjukdom. Många prover som används inom medicinen har generellt en begränsad diagnostisk precision. Det kan du läsa mera om här.

Andra felkällor

Listan över möjliga felkällor som kan förorsaka att läkaren gör fel, är mycket lång. Här nämns endast några viktiga förklaringar. Man kan grovt indela felkällorna i fel som uppstår hos läkaren, hos patienten eller i själva undersökningssituationen.

Många förhållanden kan påverka läkaren. Precis som för alla andra, så är läkaren inte alltid helt på topp.

• Mot slutet av en arbetsdag eller efter ett slitigt nattpass är man inte lika uppmärksam.
• Läkaren kan ha förutfattade meningar. Det kan vara en patient som läkaren känner sen tidigare, och där läkaren till exempel har den uppfattningen att patienten är "nervös" och kopplar symtomen till detta.
• Förväntningar. Läkaren vet till exempel att en bestämd sjukdom är sällsynt och bortser då från denna möjlighet.
• Förhastade slutsatser. Läkaren registrerar inte vad han eller hon faktiskt observerar, utan gör en egen tolkning av det. Och sådana tolkningar kan variera från läkare till läkare.

Även du som patient kan medverka till att fel uppstår.

• Du kan vara påverkad av sjukdom eller läkemedel och är inte i stånd att ge bra upplysningar.
• Du kommer ihåg dåligt eller glömmer och ger oprecisa eller bristfälliga upplysningar.

Det kan också vara felkällor knutna till själva undersökningen eller behandlingen.

• Det kan vara förhållanden i konsultationsrummet eller i omgivningarna som stör undersökningen.
• Det kan vara fel på diagnostisk utrustning eller apparatur som används.
• Behandlingen kan vara felaktig. Även om valet av behandling är forskningsbaserat, så är det inte därmed givet att behandlingen nödvändigtvis är rätt för dig. Läs mera om det här.

Här kan du läsa mera om:

• Hur ställer läkare diagnos?
• Prover och test är inte perfekta
• När forskningen tar fel
• Vanliga fällor och fel när forskning citeras. SBU 2018