Vad är placeboeffekt?

På latin betyder placebo «jag vill behaga» och ordet placeboeffekt dyker upp i olika sammanhang då det gäller sjukdomsbehandlingar.

En ofta använd definition av begreppet är att om du tror en behandling kommer att verka på ett bestämt sätt, kan detta göra att just den effekten uppstår.

Bluff eller fakta?

I medicinsk forskning görs det så kallade placebokontrollerade undersökningar. Det betyder att en grupp med försökspersoner får den aktiva medicinen, medan kontrollgruppen får en placebo (ofta kallad «sockerpiller» eller «låtsaspiller»), istället för den aktiva medicinen. Detta låtsaspiller har i sig ingen mätbar medicinsk effekt.

I den kliniska forskningen är alla preparat som används i behandlingen kodade på ett sådant sätt att varken patienten eller den som ger medicinen vet om det är placebo eller aktiv medicin som används förrän efter att försöket är avslutat. Urvalet av patienter som får placebo respektive aktiv medicin är slumpmässigt – så kallat randomiserat.

Syftet med sådana försök är att registrera effekterna i de två grupperna och skillnaderna mellan dem.

Det kan vara värt att notera att det är normalt att hitta grader av placeboeffekt i bägge försöksgrupperna. Men om det aktiva medlet har effekt, kommer resultaten i gruppen som får det aktiva medlet att skilja sig från det man kan hitta i placebogruppen.

Ingen bluff

Men även om placebo ofta blir beskriven som låtsasmedicin, betyder det inte att placeboeffekten är att luras. En gynnsam placeboeffekt handlar om empatin hos läkare och annan sjukvårdspersonal och förmågan till att kommunicera med patienter.

Placeboeffekten kan ses som en del av all behandling och många menar att behandlarnas beteende och förhållningssätt är viktiga faktorer.

Detta beskriver W. Grant Thompson i boken «The Placebo effect and health». Han skriver att läkare bör förstärka sin egen placeboeffekt. Vägen fram till detta mål är kombinationen av fackkunskaper och mänskliga egenskaper.

Lite historia

«Att vara upptagen av hälsan är det största hindret för ett gott liv». Det sa Platon ungefär 400 år före Kristus. Vi kan även läsa citatet så här: om du inte bekymrar dig för hälsan så håller du dig frisk – kanske så har filosofen tänkt samma tankar som de som forskar på placeboeffekten i dag.

Det var först på 1950-talet som placebo blev ett omtalat begrepp. En ofta citerad artikel, som på allvar förde in ämnet på banan, var amerikanaren Henry K. Beechers artikel från 1955 med titeln «The Powerful Placebo». Beecher hävdade att placeboeffekten är reell. Han utvärderade en rad kliniska studier med över 1 000 patienter och kunde mot bakgrund av detta påstå att placeboeffekten har en avsevärd positiv effekt på patienter.

Enligt Beecher är det en viss typ av människor, «placebo responders», som reagerar extra positivt på placebobehandling.

Beechers slutsatser har genom åren varit mycket omdiskuterade, och under loppet av 1990-talet och fram till i dag har det kommit en rad böcker och artiklar om placeboeffekten sett både från medicinsk och psykologisk ståndpunkt.

De sista åren har diskussionen ofta handlat om användningen av placebo och placeboeffektens storlek.

Har fått status

Att omständigheterna runt en behandling är avgörande för effekten får i dag stöd från många håll. Placeboeffekten ger på detta sätt insikt i relationen mellan behandlare och patient och hur viktigt det är med god kommunikation.

En forskningsrapport från British Medical Journal (BMJ) illustrerar detta väl.

Den visar att samarbetet mellan patienten och den som ger behandlingen påverkade resultatet då 262 personer med IBS blev behandlade.

Försökspersonerna blev indelade i en av tre grupper:

Den första blev satt på väntelista. Den andra gruppen fick placeboakupunktur med viss uppföljning och återrapportering från behandlaren. Den tredje gruppen fick placeboakupunktur där behandlaren strävade efter att visa empati, uppmärksamhet och uppnå förtrolighet.

Avsikten med att utnyttja placeboakupunktur i studien var att ge en behandling som enbart utlöste placeboeffekter.

Resultatet efter tre veckor var följande: de som var satta på väntelista fick mindre effekt än de som fick en viss uppföljning och återrapportering. Utvidgat samarbete, den tredje gruppen, hade bäst effekt. Denna grupp menade att akupunkturbehandlingen hade lindrat symtomen. Studien drar slutsatsen att empati och positiva förväntningar hos den som ger behandling, påverkar det kliniska resultatet.

Studien bekräftar därför att samspelet mellan behandlare och patient är viktigt. Detta stöds av en rad andra studier som visar att behandlarens ord, hållning och beteende är avgörande för hur lyckad och effektiv behandlingen blir. Därmed visar placeboeffekten hur integrerade de biologiska, kognitiva, känslomässiga och beteendemässiga systemen är.