Illamående och kräkningar vid cancer

Lindrande behandling av illamående och kräkningar vid långt framskriden cancersjukdom.

Definition

Lindrande behandling ges till patienter med obotlig sjukdom och kort förväntad livstid, ofta definierat som mindre än 9–12 månader. Det omfattar av tradition främst patienter med cancersjukdom, men behandlingsprinciperna är relevanta även för andra sjukdomsgrupper, till exempel kroniska nedbrytande neurologiska sjukdomar samt vid svår hjärt- och lungsjukdom.

Många cancerpatienter har besvär från mag-tarmkanalen. För den enskilde patienten kan dessa symtom vara lika plågsamma som smärtor. De vanligaste symtomen är illamående, kräkningar och förstoppning.

Förekomst

Frekvensen av illamående varierar. Mer än 50 % av cancerpatienterna upplever illamående och kräkningar som ett allvarligt problem under sjukdomen.

Orsaker

Illamående och kräkningar kan ha många bakomliggande orsaker. Det kan dels bero på cancertumören, till exempel vid cancersjukdom i magen, i hjärnan eller vid spridning till levern. Andra förklaringar beror mer indirekt på cancersjukdomen, till exempel förändringar i ämnesomsättningen, förstoppning, viktnedgång och kraftlöshet, infektioner, immobilisering och så kallat paraneoplastiskt syndrom (tumören bildar olika ämnen som påverkar kroppen). Läkemedelsbehandling är en vanlig orsak, i synnerhet gäller det användning av starka smärtstillande läkemedel av typen opioider. Dessa medel försenar tömningen av magsäcken och kan leda till förstoppning. Andra läkemedel som kan ge illamående är inflammationsdämpande läkemedel (NSAID-preparat), cellgift, antibiotika, antidepressiva och medel mot benskörhet (bisfosfonater). Psykiska tillstånd som ångest och depression kan också utlösa illamående.

En cancerpatient kan ha flera typer av illamående samtidigt, något som ofta gör det nödvändigt med kombinationsbehandling med olika typer av illamåendedämpande läkemedel eller andra åtgärder.

Diagnostik

Innan behandling mot illamående och kräkningar påbörjas är det viktigt att hitta de mest sannolika orsakerna till besvären. Hur långt man ska gå i diagnostiken måste bedömas utifrån nyttoeffekten av positiva och negativa fynd, och vilka konsekvenser det kommer att få för den fortsatta behandlingen av den aktuella situationen.

Viktiga frågor för läkaren att ställa till patienten:

• Törst?
• Huvudvärk?
• Yrsel?
• Förstoppning?
• Smärta?
• Läkemedelsanvändning?

Läkaren undersöker patientens munhåla, mage och ändtarm. Det kan också bli nödvändigt att ta blodprover för att kontrollera olika blodvärden samt leverns och njurarnas funktion.

Behandling

Finns det en specifik orsak till illamåendet bör behandlingen riktas mot denna.

Läkemedelsbehandling

Vid allmänna illamåendeproblem och under utredning av patienten ges ofta metoklopramid. Patienten följs upp noggrant så att doseringen kan justeras efter behov, eventuellt trappas ned eller stoppas om orsaken till illamåendet blir klargjord. Fortsätter patienten att vara illamående kan det bli aktuellt med antihistamin som tillägg. Fungerar inte heller detta tillfredsställande kan antihistaminet bytas ut mot antikolinergika (skopolamin). Det går även att i efterhand komplettera med kortikosteroider eller så kallade serotoninantagonister. Vid all kombinationsanvändning måste doseringen av enskilda preparat övervakas och justeras efter behov. Om effekten av ett nytt medel är övertygande kan man försöka upphöra behandlingen med metoklopramid.

Opioidinducerat illamående

Illamående är vanligt vid användning av opioider. Därför bör förebyggande åtgärder övervägas innan opioidbehandling påbörjas. Ofta uppnås god lindring med en dopaminantagonist (metoklopramid). Är illamåendet tydligt rörelserelaterat kan antihistamin eller antikolinergika vara en del av behandlingen. Serotoninantagonister kan vara effektiva och bör övervägas som en sista utväg mot annan typ av illamående än de som förorsakas av cellgiftsbehandling och strålbehandling. Dessa läkemedel leder ofta till förstoppning. Kortikosteroider kan ha en positiv effekt hos patienter med långt framskriden cancer med avmagring och kraftlöshet. Detsamma gäller användning av bensodiazepiner hos patienter med ångest och oro.

Biverkningar

Dopaminantagonister kan ge allvarliga biverkningar från nervsystemet i form av okontrollerade rörelser och spänningar, i synnerhet hos barn, ungdomar och uttorkade patienter. De här biverkningarna kan motverkas av så kallade antiparkinsonmedel. Så kallade antikolinerga biverkningar som muntorrhet, urineringsproblem och sura uppstötningar/halsbränna kan uppträda hos enskilda patienter.

Lindrande behandling vid långt framskriden cancersjukdom

• Smärtbehandling
• Ångest
• Förstoppning
• Muntorrhet
• Andningsbesvär
• Allvarlig avmagring och försvagning
• Depression
• Delirium
• Palliativ behandling av illamående och kräkningar - för vårdpersonal