Förstoppning vid cancer, palliativ vård

Definition

Lindrande behandling riktas främst till patienter med obotlig sjukdom och kort förväntad livstid, ofta definierat som mindre än 9–12 månader. Det omfattar av tradition främst patienter med cancersjukdom, men behandlingsprinciperna är relevanta även för andra sjukdomsgrupper, till exempel progressiva neurologiska sjukdomar samt svår hjärt- och lungsjukdom.

Många cancerpatienter har besvär från mag-tarmkanalen. För patienterna kan dessa symtom vara lika plågsamma som smärtor. De vanligaste besvären är illamående, kräkningar och förstoppning. Både förstoppning och muntorrhet är undervärderade och försummade besvär hos cancerpatienter.

Förstoppning är ett tillstånd med infrekventa, besvärliga och smärtsamma avföringar, ofta i kombination med illamående. Vid förstoppning kan passagetiden förlängas till flera veckor.

Förekomst

Förstoppning är mycket vanligt bland cancersjuka patienter. Trots förebyggande åtgärder förekommer förstoppning hos över hälften av patienterna. Nästan alla patienter som får opioider (starka smärtstillande narkotiska medel) får förstoppning om man inte samtidigt behandlar med avföringsmedel.

Orsaker

Förstoppning har ofta flera samtidiga orsaker vid framskriden cancersjukdom. Många gånger beror det på användning av läkemedel. Det kan också bero på minskad fysisk aktivitet, minskat vätske- och matintag, ovana och obekväma toalettförhållanden samt förändringar i ämnesomsättningen.

Diagnostik

Diagnosen bekräftas på grundval av patientens sjukdomshistoria och läkarens undersökning av magen och ändtarmen. Det är vanligt att patienten inte berättar om förstoppningen och att problemet bagatelliseras. Viktiga upplysningar för läkarens bedömning är:

• Antal avföringar de senaste 14 dagarna?
• Obehag vid avföringarna?
• Mängd och utseende?
• Diarréepisoder?
• Användning och effekt av avföringsmedel?

Behandling

Målet med behandlingen är att förebygga, begränsa och lindra besvären vid förstoppning. Förebyggande åtgärder prioriteras. Fysisk aktivitet främjas genom god lindring av smärtor och andra besvär, vilket i sin tur leder till mindre förstoppning. Minimumkravet är avföring var tredje dag, även när patienten äter lite.

Vad kan patienten göra själv?

Försök vara fysiskt aktiv, om det går. Se till att dricka tillräckligt. Ät inte en alltför fiberfattig diet. Följ eventuella kostråd. Sörj för goda toalettförhållanden.

Läkemedelsbehandling

Förebyggande åtgärder

Alla patienter som behandlas med opioider ska ta avföringsmedel förebyggande. Undantaget är patienter som från början har diarré. Ett mjukgörande avföringsmedel rekommenderas, till exempel laktulos som kan kompletteras med ett medel som stuimulrerar tarmen till kraftigare sammandragningar om tillfredsställande effekt uteblir. Bulkmedel med kostfibrer ska inte användas vid opioidbehandling eftersom de för sin funktion kräver att den sjuka kan dricka ordentligt med vätska.

När förstoppning redan uppstått

Vid mjuk avföring används avföringsmedel som stimulerar sammandragningar i tarmen (till exempel natriumpikosulfat eller bisakodyl). Vid hård avföring väljer man mjukgörande avföringsmedel, till exempel laktulos eller makrogol. Oftast är en kombination nödvändigt. Eventuellt kan paraffinemulsion ges som tillägg. Doseringarna kan justeras så att eventuella biverkningar begränsas. Om detta inte heller räcker måste stolpiller eller klysma tas.

Vid hård sammanpackning av avföring i ändtarmen

För att patienten ska kunna tömma sig själv kan man först pröva behandling med ett miniklysma, eventuellt följt av ett tarmstimulerande stolpiller. Det kan även bli aktuellt att plocka extremt hård avföring ur tarmen på patienten. I dessa fall kan förbehandling med oljeklysma över natten hjälpa. På grund av obehag kan det bli nödvändigt att ge patienten smärtstillande eller lugnande medel i samband med tömningen.

För barn används laktulos som förstahandsmedel vid förstoppning.

Biverkningar

Långvarigt bruk av tarmstimulerande medel kan leda till utveckling av elektrolytrubbningar (rubbningar av natrium, kalium eller klorhalten i blodet) och irritation av tarmslemhinnan. I synnerhet vid överdosering kan de orsaka besvär med gaser, tarmkolik och diarré. Sennaglycosider missfärgar urinen så att alkalisk urin blir röd och sur urin blir gulbrun.

Lindrande behandling vid långt framskriden cancersjukdom

• Smärtbehandling
• Illamående och kräkningar
• Ångest
• Muntorrhet
• Andningsbesvär
• Allvarlig avmagring och försvagning
• Depression
• Delirium
• Palliativ behandling av förstoppning - för vårdpersonal