Depression vid cancer

Vad är depression vid cancer?

Patienter med långt framskriden cancersjukdom kan plågas av flera slags psykiska problem. De vanligaste är depression, ångest och delirium (delirium är ett tillstånd orsakat av organisk sjukdom eller läkemedel och som kännetecknas av rubbningar av medvetandet, uppmärksamhet och tankeverksamhet).

Depression definieras utifrån kroppsliga och psykologiska symtom. Inom palliativ (lindrande) behandling är de psykiska symtomen de viktigaste, eftersom kroppsliga besvär som regel beror på grundsjukdomen.

Symtom och tecken

De vanligaste symtomen och tecknen på depression är nedstämdhet större delen av tiden men i synnerhet på morgonen, skuldkänslor och mindervärdeskänslor, pessimistiskt framtidsperspektiv, självmordstankar eller självmordsförsök, tappat intresse och glädje, minskad koncentration och uppmärksamhet, obeslutsamhet. Hos barn kan symtomen vara nedstämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter, ät- och sömnproblem och att de slutar göra saker de brukar gilla.

Förekomst

Förekomsten av psykiska besvär är något högre hos allvarligt sjuka jämfört med den generella befolkningen. Frekvensen beror på var i sjukdomsförloppet patienten befinner sig. Ångest och depression dominerar i tidiga faser av cancersjukdomen. Depression och ångest kan ibland uppträda i form av kroppsliga symtom som uttalad smärta, obehag eller andningsbesvär.

Diagnos

Diagnostiken bygger i huvudsak på samtal mellan patienten och läkaren. Läkaren försöker vid patientsamtalet att skilja mellan normala psykologiska reaktioner och psykiska tillstånd som kräver specifik behandling. Det finns frågescheman som läkaren kan ta hjälp av för att kartlägga och mäta omfattningen av depressionen.

Behandling

Behandlingsmålet är att minska depressionen och öka livsglädjen. I tidiga faser av cancersjukdom avvaktar man något med att påbörja behandling, eftersom tillståndet ibland blir bättre av sig själv. Vid mer framskriden cancersjukdom kan det vara rimligt att påbörja läkemedelsbehandling av depression något tidigare. Det är viktigt att vara uppmärksam på om symtomen förvärras eller är stabila. Om de förvärras ska man pröva med läkemedelsbehandling.

Icke-läkemedelsbehandling

Grunden för icke-läkemedelsbehandling och förebyggande av psykiska problem är målinriktade samtal och genomtänkt psykologisk omsorg. Hos barn sker behandlingen alltid i samråd med specialistavdelning. Det är viktigt att man tillåter känslomässiga reaktioner. Bekymmer och problem måste tydliggöras i samtalet. Patienten måste få vara med i beslutsdiskussioner om behandlingen och målen som sätts upp ska vara realistiska. 

Läkemedelsbehandling

Läkaren väljer ofta antidepressiva utifrån biverkningsprofil, så att läkemedlet inte bidrar till att förvärra andra besvär. Valet kan också ta utgångspunkt i att vissa antidepressiva kan ha gynnsam effekt på patientens övriga psykiska problem, till exempel ångest. Generellt rekommenderas en låg dos till en början, cirka hälften av normaldosen, och sedan prövar man sig fram till en passande dos för patienten ifråga. Patienten bör följas upp noga, och om ingen effekt kan noteras efter 4–6 veckor bör man överväga att byta till ett annat antidepressivt läkemedel.

Lindrande behandling vid långt framskriden cancersjukdom

• Smärtbehandling
• Illamående och kräkningar
• Förstoppning
• Muntorrhet
• Andningsbesvär
• Allvarlig avmagring och försvagning
• Ångest
• Delirium
• Palliativ behandling av depression - för vårdpersonal