Osteogenesis imperfecta

Vad är osteogenesis imperfecta?

Osteogenesis imperfecta, OI (osteogenesis = benbildning, imperfecta = ofullständig) är en ärftlig bindvävssjukdom där funktionen hos det viktigaste proteinet i benvävnaden, kollagen, är defekt. Sjukdomen ger sköra ben och liten benmassa vilket leder till frakturer, felställningar och kortvuxenhet. Sjukdomen kallas därför också för medfödd benskörhet.

Allvarlighetsgraden varierar betydligt från allvarliga till lindriga former. Förutom symtom från skelettet kan sjukdomen även drabba tänder, hud, hörsel och ögon. Det kan exempelvis vara blåfärgning av ögonvitan (blå sklerae), tandförändringar, nedsatt hörsel, mycket uttänjda ledband (överrörliga, så kallade hypermobila leder) och slapp hud.

Tillståndet är mycket sällsynt och finns hos mellan 6 och 20 personer per 100 000 invånare. I Sverige föds cirka fem barn årligen med svår osteogenesis imperfecta.

Man skiljer framför allt mellan fyra undertyper, vilket är viktigt att ta hänsyn till vid diagnos, behandling och bedömning av prognos.

Orsak

Sjukdomen beror på förändringar i de arvsanlag (gener) som kodar för proteinet kollagen I i benvävnaden. Kollagen I är det vanligaste och viktigaste proteinet i all bindväv, nödvändig för benets hållfasthet och styrka. Vid osteogenesis imperfecta fungerar inte kollagenet som det ska. Därmed blir benen sköra, och det blir lätt frakturer.

Tillståndet ärvs i de flesta fall autosomalt dominant. Det betyder att det är tillräckligt att en gen från mor eller far är skadad, för att man ska få sjukdomen.

Undertyper av osteogenesis imperfecta

Typ 1

Typ 1 utgör cirka 70 procent av fallen och är en mild form av osteogenesis imperfecta. Den ger ganska få fall av benfrakturer och bara en lindrig kortvuxenhet. Ögonvitorna kan vara blåskimrande. Många får i vuxen ålder nedsatt hörsel. Tandförändringar är ganska sällsynta. Lederna är generellt mycket rörliga, det vill säga jämfört med normala leder kan de övertöjas (hypermobila leder).

Typ 2

Typ 2 är en mycket allvarlig form av sjukdomen Det inträffar flera benfrakturer redan i fosterstadiet och över hälften dör före födseln. Barn med denna typ överlever inte spädbarnstiden på grund av lungkomplikationer.

Typ 3

Typ 3 en allvarlig form där benfrakturer förekommer ofta och resulterar i omfattande skelettdeformiteter. Det sker en stor tillväxthämning och personen ifråga blir kortvuxenhet. Hos några blir ögonvitorna blåskimrande. Många har tandskador och får med åren nedsatt hörsel.

Typ 4

Detta är en måttlig variant av sjukdomen. Det är en något varierande tendens till benfrakturer och därmed även varierande tendens till kortvuxenhet. Skelettet blir bara måttligt deformerat. Ögonvitorna är inte blåfärgade efter tvåårsåldern. Både tandskador och nedsatt hörsel förekommer.

Diagnos

Osteogenesis imperfecta typ 2, 3 och svårare former av typ 4 upptäcks ofta vid ultraljudsundersökning under graviditeten och diagnosen kan bekräftas med mutationsanalys hos fostret.

Andra former av osteogenesis imperfecta är ibland svårare att upptäcka. En obehaglig gränsdragning kan ibland vara att avgöra om det föreligger barnmisshandel eller inte. Men ofta uppkommer det endast en liten tveksamhet om detta hos ett barn med upprepade benfrakturer efter påfallande små skador. Det kan även finnas släktingar med sjukdomen. Typiska förändringar kan framgå på röntgenbilder som visar många tidigare benfrakturer, blå ögonvitor, tandförändringar, överrörliga leder, typiska skelettdeformiteter och kortvuxenhet.

Vid lindriga varianter av osteogenesis imperfecta kan röntgen av skelettet vara normal. I dessa fall kan det dröja till senare i barndomen eller i vuxen ålder innan sjukdomen upptäcks, exempelvis i samband med att personen fått en fraktur efter enbart en liten skada. Bentäthetsmätning görs om diagnosen är tveksam. Mutationsanalys hjälper också i diagnostiseringen i många fall.

Behandling

Målet med behandlingen är att förhindra benfrakturer, säkra rörligheten i lederna och upprätthålla bästa möjliga funktionsförmåga. Fysioterapi, rehabilitering och ortopedisk kirurgi är viktiga behandlingsåtgärder vid osteogenesis imperfecta. 

Det är viktigt att personen försöker vara så fysiskt aktiv som möjligt utan att riskera benfrakturer. Det hindrar felställningar i lederna och minskar förlust av benvävnad, vilket annars gör benen ännu skörare.

Läkemedlet bisfosfonat har positiv effekt vid vissa typer av osteogenesis imperfecta genom att motverka benskörhet. Vid osteogenesis imperfecta ges bisfosfonat ofta intravenöst, det vill säga direkt i blodet, med lång tid mellan varje infusionstillfälle. Bisfosfonat finns också i tablettform, men behandling med intravenöst bisfosfonat tycks ha bättre effekt än tablettbehandling i vissa fall av osteogenesis imperfecta.

Fysioterapi ges regelmässigt från tidig barndom. Behandlingen har som särskild inriktning att:

• Sträcka muskler, så att de inte stelnar till och ger nedsatt rörlighet i lederna.
• Stabilisera lederna.
• Bidra till konditionsträning.

Ortopedisk kirurgi och behandling med skenor (ortoser) kan vara nödvändigt för att korrigera felställningar, samt för att skydda ben och leder.

Barn med svår osteogenesis imperfecta får redan när de är nyfödda kontakt med ett särskilt team som är specialiserade inom osteogenesis imperfecta för bedömning om när behandling ska påbörjas och regelbundna uppföljningar. Detta team samarbetar med specialister på hemorten/i regionen samt med habiliteringen.

Vuxna med osteogenesis imperfecta rekommenderas följas av en specialist inom benskörhet. Samma riskfaktorer för vanlig benskörhet gäller för personer med osteogenesis imperfecta. Personer med osteogenesis imperfecta bör alltså undvika rökning, vara fysiskt aktiva efter sina förutsättningar och se till att få i sig tillräckligt med kalcium och d-vitamin. De ska också försöka minimera riskerna för fall.

Prognos

Prognosen beror på typen av osteogenesis imperfecta. Typ 1 och 4 har ett förhållandevis lindrigt och måttligt förlopp med möjligheter till normalt liv. Typ 3 har ett allvarligt förlopp med avsevärda funktionsproblem. Typ 2 är dödlig i tidig ålder.