Akondroplasi

Vad är akondroplasi?

Akondroplasi är en genetisk skelettsjukdom som leder till kortvuxenhet. Slutlängden hos vuxna är i genomsnitt 133 cm för män och 124 cm för kvinnor.  Diagnosen kan ofta ställas redan vid födseln eller under det första året i livet.

I Sverige föds cirka fem barn med akondroplasi varje år och det uppskattas att det finns minst 300–400 personer med diagnosen i landet.

Symtom

Typiskt för akondroplasi är att man är tydligt kortväxt. Det är särskilt armar och ben som är kortare än vanligt. Överkroppen är bara något mindre än normalt. Huvudet är stort med utskjutande panna, men ansiktets mittparti är mindre än normalt.

Lederna i knän och händer är överrörliga. Ofta är förmågan att sträcka ut och rotera armbågsleden minskad. Händerna är korta och breda. Även förmågan att sträcka höftleden är nedsatt och med tiden utvecklas svank i korsryggen.

Det nyfödda barnet är ofta puckelryggigt. Minskad muskelstyrka (hypotoni) är vanligt i spädbarnsåldern. Detta kan leda till fördröjning av den motoriska utvecklingen, som förmåga att sitta, stå, gå och springa.

Orsak

Akondroplasi beror på en förändring (mutation) i genen FGFR3 som finns på en del av kromosom 4. Genen FGFR3 fungerar som en ritning för att tillverka en receptor som tar emot tillväxtsignaler som styr skelettets tillväxt.

Akondroplasi är en autosomalt dominant, ärftlig sjukdom. Det betyder att det är 50 procent sannolikhet att ett barn till en person med akondroplasi får tillståndet. Dock beror de allra flesta fall av akondroplasi på nymutationer utan att föräldrarna har akondroplasi. 

Mutationen påverkar många vävnader. Mest påtagligt är påverkan på tillväxtplattorna i det växande skelettet, vilket kan leda till flera komplikationer. Exempelvis är neurologiska symtom hos småbarn och vuxna med akondroplasi följden av minskad tillväxt av skallbasen och delar av ryggkotorna. Minskad tillväxt av ansiktets mittparti kan leda till andningsproblem. Hörselnedsättning på grund av trånga örontrumpeter och därmed upprepade infektioner i mellanörat kan också utvecklas.

Diagnos

Diagnosen är som regel lätt att ställa. De typiska dragen vid akondroplasi är vanligen tydliga vid födseln. Ungefär 20 procent av fallen märks inte vid födseln, utan senare under det första levnadsåret. Diagnosen bekräftas med skelettröntgenundersökning och blodprover för gentestning. Ibland upptäcks tillståndet redan vid ultraljudsundersökning under den senare delen av graviditeten.

När diagnosen har ställts får man information om hur sjukdomen ärvs, och hur stor sannolikheten är att olika familjemedlemmar får barn med samma tillstånd. Om anlag för akondroplasi finns i familjen kan man ibland få testa för att se om man bär på anlaget och även göra fosterdiagnostik för akondroplasi. Fosterdiagnostik kan också göras om det misstänks akondroplasi vid en vanlig ultraljudsundersökning. Skelettförändringarna syns dock tydligare först under andra trimestern av graviditeten.

Behandling av akondroplasi

Att förutse och undersöka för kända komplikationer vid bestämda åldrar är viktigt i uppföljningen och behandlingen av barn och vuxna med akondroplasi.

Behandling av akondroplasi sker på barnkliniker vid regionsjukhusen. Ett expertteam för akondroplasi och andra skelettsjukdomar finns på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. 

Huvudet. Huvudet är stort hos nyfödda och övergången mellan huvudet och nacken är smal. Blodkärl som för blod ut från hjärnan kan lätt komma i kläm, vilket kan leda till ökad blodvolym och därmed ökad vätska i skallen, så kallad vattenskalle eller hydrocefalus. Huvudets omkrets bör följas noga under de första levnadsåren. Snabb tillväxt kan tyda på utveckling av hydrocefalus. Detta undersöks med ultraljud och eventuellt magnetkamera (MR), och behandlas med dränage (shunt) eller vidgning av kanalerna/öppningarna i skallbasen.

Trång utgång från kraniet och spinal stenos i ryggen. Ryggmärgen går från hjärnan genom ett stort hål i skallbasen. På grund av minskad tillväxt av skallbasen vid akondroplasi blir detta hål trängre, vilket kan leda till tryck mot ryggmärgen i nacken (spinal stenos). Det kan vara aktuellt att vidga hålet kirurgiskt för att minska trycket mot ryggmärgen. Tillståndet brukar förbättras i takt med att barnet växer eftersom hålet ökar mer i diameter än ryggmärgen. Men komplikationerna till spinal stenos ökar ändå i vuxen ålder då ryggmärgen kan komma i kläm även längre ned i ryggen. Vid misstanke om att ryggmärgen eller ryggen trycks ihop, undersöks patienten med MR. En del behöver genomgå en avlastande operation.

Öron-näsa-hals. Till följd av underutvecklingen av ansiktets mittparti blir örontrumpeterna korta, svalget litet, samt tonsiller och polyper stora i förhållande till utrymmet i svalget. Detta kan leda till många öroninflammationer. Ofta måste tonsiller och polyper tas bort och rör sättas in i öronen (trumhinnan). Talsvårigheter och artikulationsproblem förekommer, och käkkirurgiska ingrepp kan behövas på grund av bettfel och/eller tandträngsel.

Hjärta och lungor. Akondroplasi predisponerar för sömnproblem. Snarkning och andningsuppehåll både dagtid och under sömn är vanligt. I allvarliga fall kan andningssvårigheterna leda till hjärtsvikt. Detta kan bero på tryck mot ryggmärgen och/eller trånga luftvägar. Flera behandlingsmetoder är aktuella.

Ryggen. Puckelrygg (gibbus) verkar hänga samman med slapp muskulatur i bålen. Detta förbättras när barnet blir 12–18 månader. Puckelryggen kan gå tillbaka av sig själv, men till dess att muskulaturen är tillräckligt stark bör barn med akondroplasi inte placeras i sittande ställning utan att ha bra stöd.

Underbenen. En mindre andel av barn med akondroplasi har krökta underben – hjulbenthet – vid fem års ålder. Tillståndet tilltar efter barndomen och förekommer hos knappt hälften av vuxna med akondroplasi. En operation vid vilken krökningen rätas ut, osteotomi, bedöms i barndomen eftersom tillståndet predisponerar för felställning i höften och därmed tidig artros senare i livet.

Andra förhållanden. Många med akondroplasi riskerar att bli överviktiga om de inte är mycket noga med att hålla vikten. Förmågan att bli gravid, fertiliteten, verkar vara normal hos både män och kvinnor, men kvinnor måste förlösas med kejsarsnitt på grund av det lilla bäckenet.

Tillväxtbehandling. Kirurgiska ingrepp kan göras både i lårbenet och skenbenet för att förlänga benen, men de är smärtsamma och tidskrävande. Kroppslängden kan då ökas med upp till 20 cm. Ingreppen görs vanligtvis inte förrän tonåringen eller den unga vuxna själv kan fatta ett genomtänkt beslut. Erfarenheterna av att förlänga överarmsbenet är begränsade. Det har dock rapporterats att man kan öka armspannet med 15–20 cm.

Den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) har godkänt vosoritid, en medicin för behandling av akondroplasi. Enligt tillverkarens studier kan det öka längdtillväxten. Det svenska Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) har dock bedömt att läkemedlets kostnad inte motsvarar nyttan och därför beslutat att det inte ska ingå i högkostnadsskyddet (Akondroplasi, Socialstyrelsen).

Allmänt. Anpassningar i bostad, skola och arbetsplats och tekniska hjälpmedel kan förebygga besvär och underlätta vardagen. Tandvårdsersättning följer allmänna regler.

Fysioterapi. Fysioterapeut med erfarenhet av barn bör bistå föräldrar, förskola och skola för att ge barnet bästa möjliga motoriska utveckling och för att ge det möjlighet att delta i lek och kroppsträning. Habiliteringen är den enhet som samordnar behovet av fysioterapi, praktiska hjälpmedel och liknande. Ungdomar och vuxna kan få hjälp med att hitta alternativa sätt att vara fysiskt aktiva. Stretchning och stärkning av muskulaturen kan minska felställningar och förebygga ledbesvär.

Egebehandling. Kompenserande tekniker. Anpassning av omgivningen. Utprovning av och ansökan om tekniska hjälpmedel.

Prognos

Barn med akondroplasi har ofta en försenad motorisk utveckling, men den intellektuella utvecklingen är normal. I frånvaro av komplikationer är prognosen för funktion och livslängd god.