Nyckeln till patientcentrerad vård – släpp in patienten!
En liten patientgrupp står för majoriteten av sjukvårdskostnaderna. Det rör sig om kroniskt sjuka som står för 85 procent av alla sjukvårdskostnader. Orsakerna är bland annat brist på gemensamt journalsystem, överfulla akutmottagningar och avsaknad av behandlingsplan.
Nu efterfrågar personer med kroniska sjukdomar genom sina patientföreningar möjligheten att i högre grad vara delaktiga i sin vård. Patientföreträdare och politiker diskuterar frågan om var den individuella handlingsplanen tagit vägen i ett seminarium i Almedalen.
Släpp in patienten
Patientföreträdarna är överens: för att uppnå en patientcentrerad vård måste patienten släppas in i det arbetet.
– Delaktiga patienter kommer att ge en positiv utveckling för vården, men då måste vården också vara beredd på att släppa in patienten. Till sjukvårdspersonal vill jag säga: behandla patienten så som du själv vill bli behandlad! Ett vanligt misstag är att sjukvården generaliserar en hel patientgrupp, men alla patienter har olika förutsättningar och det måste därför vara den enskilda individens behov man ska utgå ifrån, säger Inger Ros ordförande för Riksförbundet HjärtLung.
Marit Jenset, generalsekreterare för Neuroförbundet är fascinerad över att frågan är en återkommande punkt år efter år nä patientcentrerad vård bör vara en självklarhet.
– Det är oerhört fascinerande att vi fortfarande diskuterar att patienten ska vara i centrum – när det ska vara en självklarhet. Att mina behov som patient ska stå i centrum är en självklarhet likaså att alla patienter ska få en behandlingsplan. Varför det är svårt att åstadkomma en sådan sak är obegripligt, säger Marit Jenset, generalsekreterare för Neuroförbundet.
Myndigheten för vård och omsorgsanalys utvärderade patientcentrerng i svensk hälso- och sjukvård redan 2012. Resultaten visade att den svenska hälso- och sjukvården brister ofta i att möta patienters individuella behov, värderingar och preferenser. Om inte patienterna görs delaktiga i den egna vården kan det leda till sämre vårdresultat och onödiga kostnader för hälso- och sjukvården och samhället i stort.
En av myndighetens rekommendationer för att förbättra patientcentreringen i svensk hälso- och sjukvård var att möjliggöra för patienten att vara medaktör i sin egen vård.
Ny kostnadsfri kurs: Om Addisons sjukdom »
– Från sjukvårdens håll verkar det finnas en rädsla att släppa in patienten och göra den delaktig i sin vård och behandling, säger Kristina Söderlund, politisk sakkunnig, Reumatikerförbundet. Det är en fråga om makt. Låt patienten vara delaktig i sin vård och behandlingsplan, det har vi mycket att vinna på.
Upplever du som patient att du är delaktig i din vård och har du fått en behandlingsplan som du är insatt i? Kommentera direkt under artikeln.
Kommentera denna artikel
Anser inte att man man inte är delaktig i sin vård,oftast läk som kommer med sina utlåtanden samt att man får inte eller hinna berätta om sina problem pga av tidsbrist,man blir kastad till både den ena och andra läk ingen som lyssnar och försöker utröna vad som kan bero tex på smärta mm,man går bara in i ett sk ekorrhjul och in och ut i vårdkedjan,tycker detta med remisser borde skrotas hindrar många att få tag i den läk som man behöver,nu är det som att spela på roulette,dvs att ha turen komma till rätt läk som verkligen lyssnar.
Nej!! Har varit sjukskriven sedan 2010 o har hela tiden efterfrågar en behandlingsplan o något forum att ”vara verksam” inom..att jag skulle komma bli sjukare av att INGENTING göra..
Otydliga diagnoser som ändras från gång till gång. Gissningar som sen nästa läkare tolkar som ett faktum. Jag har tom haft reumatism enligt läkare - fast jag informerade endast att jag skulle göra provtagning för att se om man kunde utesluta eller gå vidare med. Tog lång tid innan det stog klart, o då är det en sån enkel sak som finns på papper. Tänk då mer diffust när man är helt utmattad - hur otydligt det inte blir om ingen dialog finns.
Nu har jag efter åtta år äntligen fått en läkare som utgått ifrån vad jag har att säga o det ena efter det andra åtgärdas. Fortfarande finns ingen behandlingsplan - den är viktig - alla behöver veta vad det är man har att förhålla sig till o ett mål att ta fasta vid. När det äntligen blev så - har det gått relativt fort att uppnå delmål efter delmål. Vem vet vad göra utan att ha något att ta sikte på - o dessutom förändras till nästa sammanträffande.
Kostad sjukvården o skattemedel fruktansvärt mycket - istället för fullt fokus, lyssna på den som kommer. Bara för att man blivit sjuk så har inte IQ försvunnit o inte heller kunskapen om mitt eget liv. Förutom samhällsekonomiska kostnader, hade det sparat mina banrn ett lidande att se mamma vara så sjuk - o alltid arbetat o orkat i alla år tidigare - o min tid för att jobba upp ett självförtroende, värde i självkänsla igen - som brutits ned av att vara en ”nobody”.,,
I en enkät från min vårdcentral fick jag möjlighet att påpeka saker. När jag sökte för svamp. Började läkaren med att skriva "överviktig kvinna 72" . Det är en kränkande beskrivning av mig som person. Jag påpekade det och det blev en annan anteckning. Bra att man kan gå in i sin egen journal och ta del av det som skrivs. Det finns en sjuksköterska i samma team och hon har full koll på både min vikt och längd. Dessutom vet hon att jag för en annan kronisk sjukdom, har en fördel av att inte vara underviktig, cancer. Det gäller att vara så mycket som möjligt annars blir det kränkande anmärkningar ibland, som inte har med min diagnos att göra vid det tillfället. En fotvårdare hade också mycket ingående och elaka påståenden. Även en man skrev samma sak på Facebook samma dag. Året därpå fick jag en mycket duktig behandling av mina fötter. Heder till min vårdcentral som lyssnade och tog till sig kritiken.
Jag har verkligen INTE fått ngn möjlighet att få vara delaktgr i min vård. Tvärtom. Jag försöker föreslå ngt som kan leda t positivitet för mig o min hälsa.Visst säger läk.men Efter besöket gör läk-nästan tvärtemot och åsamkar mig mycket lidande. Läk.är besvärad om jag ber om remiss till vidare spec. på ngn av mina sjukdommar. Nekar prover jag önskar ta ang.min sjukdom. Ringer aldrig på bestämda tel.tider osv. Men jag vågar ej anmäla t patientnämd, då blir det hämd o bytar jag läk.står det i journ.vilken besvärlig pat.jag är. Så vad göra? Hållaa tyst o lida,låta läk.få fortsätta styra själv.
Delaktig i sin egen vård... Ja, den rätten får man ibland kämpa sig till. Det är inte alltid populärt, men det är ju mitt liv det handlar om - tycker jag i alla fall. Inom övrig verksamhet har vi länge förstått att vi måste sätta kunden i centrum länge... Välkomna in i det moderna samhället!
Jag har en kronisk sjukdom som inte kommer att försvinna. På min huvudklinik tycker jag att jag får bra hjälp. Men om man måste springa mellan flera kliniker uppstår det verkliga problemet. Nu måste man bli sin egen oavlönade vårdkoordinator.
Hittills har jag inte stött på någon som vill ta det övergripande ansvaret. Vårdcentralen ska väl ha denna roll, men behöver man specialistvård så är det sjukhuset man är på till 95 % av tiden. Vårdcentralen är inte inblandad alls utan blir en perifer part som får greja med det jag nästan inte orkar ta itu med alls (typ urinvägsinfektion som jag hoppas ska gå upp rök av sig själv).
Hur som helst måste någon ha helhetsansvaret och eftersom jag lever i denna kropp för det väl bli jag - i väntan på en annan aspirant. Ett och annat ögonbryn lyfts därför när jag ifrågasätter behandling som jag tror kan bli kontraproduktiv inom ett annat område. Och jag är verkligen inte den medicinska specialisten, men den jag möter tar inte heller ansvar för helheten.
Inga har kommenterat på denna sida ännu