”Känns som att ingen bryr sig”

I Knivsta strax utanför Uppsala bor Maria Wiklund tillsammans med man och tre barn. Enda sedan barnsben har hon haft en nära kontakt med vården eftersom hon haft astma sedan liten och det blev ännu mer intensivt då hon 1994 fick diagnosen KOL. Det hon dock inte anade var att hennes relation till sjukvården skulle komma att bli än mer omfattande. År 2006 råkade Maria Wiklund nämligen ut för en dykolycka som kom att förändra hela hennes liv.

Hela familjen Wiklund var iväg till Rullsand, havsbad med camping, där de hade sin husvagn uppställd, berättar Maria. Som den äventyrsperson hon är var hon en dag ute på havet med en wakeboard då en stor våg plötsligt kommer och slår in mot stranden. Hon ramlar av wakeboarden och åker med huvudet rakt ner i en sten.
– Jag sprängde skallen, orbitan spräcktes, det vill säga vänsterögat åkte in i skallen, och så spräckte jag käken. Jag kommer ihåg att det svartnade för ett ögonblick men sedan måste jag ha hamnat i chocktillstånd för jag lyckades i alla fall ta mig upp till husvagnen där resten av familjen var. Konstigt nog blödde jag ingenting till en början men ett litet tag senare så sprutar blodet och vi beger oss hemåt. För envis som jag är ville jag hem först men då jag sedan kollapsade var det bara att inse att jag måste till akuten.

På akuten genomfördes en röntgen där man konstaterade vad som hade hänt. Eftersom vänstra ögat hade åkt in i skallen hade en blödning i vänster hjärnhalva uppstått. Dessutom insåg läkarna att man behövde ta ut vänsteröga eftersom synnerverna hade gått av.&nbspMaria fick vänta tre dygn&nbspoch skickades sedan vidare till plastikavdelningen där ögat togs ut och placerades in på nytt. Synnerverna hittar nämligen tillbaka till varandra men det tar ett tag och i Marias fall tog det uppåt 120 dagar innan hon återfick synen. Men synen blev dock inte helt återställd.
– Jag fick tunnelseende och har inget vertikal seende kvar. Men det gör mig egentligen inte särskilt arg utan jag är ju glad så länge jag har lite syn kvar, det hade ju trots allt kunnat sluta ännu värre. Det som däremot gör mig förbannad är hur jag blev behandlad av vårdpersonalen. När jag kom till ögonläkaren efter operationen skulle han titta hur ögat såg ut och ge lite information om hur processen till att åter bli bra igen kan gå till. Han var dock väldigt hårdhänt och lyste rakt i ögat så att jag fick sår på hornhinnan. Jag blev ordentligt förbannad och sa att jag ville ha en annan läkare, varpå han blev arg och började skrika åt mig.

Maria Wiklund berättar hur hon stormade ut ur rummet och sa till sjuksköterskorna att hon ville träffa en annan ögonläkare eftersom undersökningen inte genomfördes enligt praxis.
– För det första blev ju som sagt ögonläkaren förbannad och sa att jag inte fick träffa någon annan läkare, och sen när jag pratade med sjuksköterskorna sa dem bara att ”ja, han kan vara lite svår ibland”. Det gjorde mig om möjligt ännu mer rasande för vad är det för stil egentligen. Om de vet om att den läkaren inte gör sitt jobb ordentligt borde det väl tas en diskussion kring det. Patienterna som kommer till han kan ju råka illa ut.

Utan att ha fått träffa någon ny ögonläkare var nästa steg att träffa ögonkirurgen som skulle ta en titt på ärrbildningen kring ögat.
– Han var faktiskt väldigt bra och då jag berättade hur jag hade blivit behandlad av ögonläkaren rekommenderade han mig att kontakta patientombudsmannen, vilket jag också gjorde.

För patientombudsmannen berättade Maria Wiklund i detalj vad som hade hänt, varpå ögonläkaren sedan fick en varning. Maria fick aldrig någon ersättning utan hon fick nöja sig med en officiell förlåtelse från sjukhuset. I ett brev skrev de att det inte fick gå till på det sätt som Maria blivit behandlad och de bad så mycket om ursäkt.
– Att få en skriftlig ursäkt kändes lite grann som att pissa i motvind. Jag ville ju ha en riktig undersökning men fick istället hornhinnan skadad. Klart att en förlåtelse då inte räcker.&nbsp

Men historien slutar inte där. Förutom att käken spräcktes och ansikte och huvudet fick sig en ordentlig törn, tog nacken en hel del stryk. Under 2008 fick hon tillfällig ersättning eftersom hon inte kunde jobba på grund av smärtan i nacken. Hon gick på rehabilitering men hennes tillstånd blev inte bättre. Överläkaren på Smärtrehab vid Akademiska sjukhuset skrev i journalen att Maria Wiklund inte skulle kunna jobba mer än 50 procent någonsin på grund av skadorna.
– Jag fick svart på vitt att&nbspmina skador var så&nbsppass omfattande&nbspatt det kommer bli svårt för mig att återgå och jobba 100 procent. Men Försäkringskassan höll däremot inte med, utan ansåg att jag visst kunde jobba heltid. Detta var helt befängt så jag överklagade deras beslut till Överklagningsenheten på Försäkringskassan.

Ett tag senare fick hon besked från Försäkringskassans förtroendeläkare som skrev att det var ”vanskligt att tro att besvären håller i sig i 24 år” och avslog därför Marias överklagan.
– Bör tillägga att jag aldrig har träffat denna förtroendeläkare utan han har fattat beslut helt och hållet utifrån Försäkringskassans papper. Läkare jag dock har träffat, och träffar, fortsätter att skriva intyg där de beskriver mina skador och bekräftar att jag aldrig mer kommer att kunna jobba 100 procent.

Ärendet är nu uppe i Kammarrätten efter att även Länsrätten gett avslag. LO TCO har gått in som Marias juridiska ombud. Fram till och med den 20 juli 2011 är Maria Wiklund sjukpensionär, men vad som händer därefter återstår att se.
– Det är tyvärr väldigt tärande och jag känner mig stundtals väldigt nere på grund av detta. Man kämpar i motvind och det känns som att ingen annan riktigt bryr sig om ens mående och hälsa. Processen tar energi, energi som jag inte riktigt har. Mina barn behöver mig till exempel&nbspmen eftersom detta tar så mycket så känns det som att jag inte riktigt räcker till. Det blir en dålig spiral. Men jag försöker samtidigt vara optimistisk och hoppas att allting kommer lösa sig till det bättre, men det är en ständig kamp, avslutar Maria Wiklund.&nbsp