Bristande information stort problem

För ungefär tio år sedan fick 49-åriga Åse Bokström diagnosen fibromyalgi, men värkproblem har hon haft sedan tidiga tonåren.

– Det tog väldigt lång tid innan jag fick diagnosen fibromyalgi. Jag fick istället ofta höra att jag var inbillningssjuk och att det var rent psykiskt, berättar Åse Bokström för Netdoktor.

Förutom fibromyalgin, som gett smärta i leder och andra kroppsdelar har hon även alltid varit överrörlig vilket bidragit till att hon allt som oftast vrickat fötterna. Eftersom värkproblemen höll i sig så pass länge under tonåren gick hon vid 18-årsålder till en kiropraktor med förhoppning om att det skulle hjälpa.
– Tyvärr hjälpte det dock föga. Trots kontinuerliga besök kvarstod mina problem och efter ett tag slutade jag gå till kiropraktorn eftersom det inte gav några resultat.

Åse Bokström berättar att hon många gånger dragit sig för att gå till läkaren eftersom hon ofta känt att hon inte riktigt blir trodd på.
– Enda sedan jag var ung och då jag påtalat mina värkproblem har jag fått höra att jag är inbillningssjuk, vilket jag har uppfattat som väldigt jobbigt. Till slut har det ju blivit att jag själv har börjat tro att det faktiskt kan vara så att jag inbillar mig att jag är sjuk. Man tror ju i princip att man är knäpp i huvudet. Jag har liksom många andra väldigt stor respekt för läkarna och man tror ju blint på det de säger, och litar på dem.

Men så för ungefär tio år sedan började Åse Bokström misstänka att hennes värkproblem kanske i själva verket var fibromyalgi.
– Jag läste någonstans om det och insåg att symtomen stämde väldigt väl in på mig. Jag sökte mig till vårdcentralen i Bålsta och där var det en AT-läkare som tog emot mig. Han gjorde en ordentlig undersökning och kunde ganska snart därpå konstatera att det&nbsprörde sig&nbspom fibromyalgi. Konstigt nog hade ingen annan läkare tidigare kunnat konstatera detta medan denna AT-läkare menade att det var ett klassiskt fall.

Hon behövde inte längre leva i ovisshet men samtidigt innebar inte en diagnostisering någon omvälvande förändring.
– Läkarna berättade att fibromyalgi inte går att bota och att jag med största sannolikhet skulle få dras med dessa värkproblem tills jag dör. Detta hade jag väldigt svårt att ta, jag gillar att röra på mig och att ha många bollar i luften. Men eftersom jag hade denna ständiga smärta blev jag väldigt begränsad i mitt liv och då jag inte gavs några förslag till behandlingsmöjligheter blev jag smått deprimerad.

Hon har alltid gillat att vara aktiv och hitta på en massa spännande saker men fibromyalgin har hindrat henne från att kunna leva livet fullt ut så som hon har velat. Åse beskriver en ledsamhetskänsla när det kommer till bemötandet från läkarnas håll.
– Eftersom jag gärna ville tro att det kunde bli bättre och att jag kunde börja må bra på något sätt kom jag själv med olika förslag, men tyvärr kände jag mig ofta avsnoppad och knäppt på näsan. Jag blev och blir väldigt ledsen av detta. Man vill ju känna att läkaren lyssnar på en och är genuint intresserad av det man försöker berätta. Dessutom känner man sig ofta ganska värdelös på grund av den sjukdom man har och då är det ju inte så roligt att känna samma känsla när man går till läkaren, säger Åse Bokström.&nbsp&nbsp&nbsp

Eftersom Åses besvär blev allt mer omfattande fick hon problem med att fortsätta jobba inom vården som hon tidigare gjort. Så sedan ungefär åtta år tillbaka har hon varit sjukpensionär. Men nu har Försäkringskassan beslutat att släppa henne och menar att hon ska ut på arbetsmarknaden igen.
– Just nu känns det tyvärr som att jag befinner mig i ingenmansland. Jag har inte längre rätt till ersättning, jag får inte a-kassa och jag får inte socialbidrag eftersom min man tjänar för mycket för att jag ska kunna få det. Det är ekonomiskt jättejobbigt och jag börjar ledsamt nog få svårt att se det positiva i saker och ting. Och jag skulle ändå vilja beskriva mig själv som en positiv människa men det börjar kännas mörkt. Drömmen vore ju att kunna jobba men smärtan i kroppen är väldigt svår att bara ignorera.

Ett bland det största problem som Åse Bokström ser är bristen på information från såväl sjukvård som Försäkringskassan.
– Man får verkligen kämpa för att få veta vad som gäller. Jag skulle önska att sjukvården och övriga myndigheter blev bättre på att ge information och att man själv inte alltid ska behöva dra efter den, avslutar Åse Bokström.