För 13 år sen (är idag 27 år) blev jag kallad till skolsköterskan i åk 9 för syntest, och efter det gav hon mig en lapp att ta med till optiker eftersom jag behövde glasögon. Men jag struntade i detta, var knappa 15 år och livrädd att bli mobbad och kallad glasögonorm. Detta har suttit i sen dess, är livrädd för att nån ska se mig med glasögon, och har därför ens aldrig varit hos nån optiker. Är skraj för all form av sjukvård och vågar inte ens ringa dit.
Men med åren har jag märkt att jag verkligen hade behövt. Jag har inget körkort, tror inte ens att jag hade fått det med mina ögon. Men hade ju velat ha det. Drar mig för att se på tv eller läsa böcker för att det är så ansträngande. Ser skitdåligt på långt håll. Personer, text, skyltar för att nämna några saker jag har mycket svårt att se. Men listan kan göras lång. Ont i huvudet/ögonen är nästan dagligen förekommande nu. Så jag antar ju att det inte blir bättre...
Försökte berätta för mamma när jag var 24 år, men hennes reaktion var ungefär \\\"ser du dåligt\\\", som att jag var sämre för det. Sen den dagen har jag inte nämt ett ord om detta, varken vänner eller familj. Innan detta var det ingen som visste. Mamma har aldrig tagit upp det igen så hon tror nog att det inte var nåt. Känns som jag inte kan ta mig i kragen och gå till optiker och skaffa glasögon för att jag dels är skraj för undersökningen, men också för att jag känner att jag inte kan visa mig i glasögon för mamma eller någon. Känns som jag aldrig kan avslöja detta för nån. Som mamma ser ner på mig, tycker jag är sämre för att jag också behöver glasögon, fast hon själv haft det länge. Jag kan ingenting om synfel, välja rätt glasögon mm. Linser vågar jag inte ens tänka på, skulle aldrig fixa. Stora skräcken är väl att jag ska träffa på en jättedryg optiker som tycker jag är en idiot... I princip alla i min familj/släkt har glasögon/linser/synfel så egentligen är det väl inte konstigt. Men jag skäms typ för det. Men jag vet inte hur jag ska lösa det. Kommer nog aldrig våga. Är lite rädd för att få veta hur illa det är också, känns nästan bättre att inte veta. Kommer väl inte direkt se bättre när jag blir 40-50+ gissar jag.
Är det många som känner så här, eller är jag den enda som är så här mesig? Vad är det som ingår i en synundersökning, är man tvungen att läsa massa bokstäver på en tavla fortfarande som man gjorde i skolan? Är det många som går till optikern för första gången i min ålder? Vill kunna se bra, kommer inte ens ihåg hur det är. Har ofta solglasögon från HM på sommaren och det gillar jag ju, men just att visa mig med vanliga glasögon skrämmer mig. Vågar verkligen inte ta tag i det!
Hej!
Det låter verkligen som du har ett jättejobbigt problem och jag tror att det bästa är att försöka avdramatisera det hela. Det är många som har synfel och de flesta får synfel förr eller senare så egentligen är det helt normalt och inget konstigt. Det normala är även att många tycker att det är jobbigt att gå till optikern och många är nervösa för att svara fel när man testar olika glas och frågar om det är bättre eller sämre (ofta är det knappt någon skillnad så det kan nog kännas som att någon försöker lura en). I verkligeheten går det dock inte att svara fel och det svaret som man som optiker längtar efter är när det inte är någon skillnad för det betyder att man har hittat rätt. Många väntar in i det sista med att gå till optikern, så du är inte ensam där heller.
För mig som optiker känns det jobbigt och frustrerande att läsa hur du känner. Jag är en vanlig människa som jobbar med att hjälpa folk att se så bra som möjligt. Jag vill att du som kund/patient ska känna dig trygg, lugn och att du kan lita på att du får bästa möjliga hjälp av mig. Sen är det ju inte jag som bestämmer i slutändan heller vilket många tror. Efter synundersökningen brukar jag berätta hur det ligger till och vad jag har kommit fram till. Därefter rekommenderar en lösning vad jag tror blir bäst t.ex. glasögon för långt håll. Det är dock upp till kunden/patienten att bestämma om denne vill ha glasögon. Vissa ser jättedåligt, men tycker inte det själva eller förnekar det och vill inte ha glasögon. I dessa fall känns det tråkigt och frustrerande eftersom jag vet hur hjälpta de skulle bli av glasögon och att de skulle få ett nytt liv och se saker de aldrig har sett förut. Men jag tvingar aldrig någon och accepterar att vissa inte vill ha glasögon.
En synundersökning börjar ofta med att man får kolla in i en apparat på hus, lite som en TV-spelsbild. Det tar 1-2 minuter och sen vet man ungefär hur stort synfel personen har eller om den inte har något synfel alls. Därefter gör man synundersökningen där man kollar av om apparaten har rätt eller inte.
Själva synundersökningen börjar med att optikern ställer frågor om synen för att få fram vilken typ av problem man har t.ex. om man ser dåligt på långt håll, nära eller både och. Hur länge man har haft problemen. Om man har haft ögonsjukdomar eller ögonskador. Finns det ärftliga ögonsjukdomar, är man frisk för övrigt eller äter mediciner som kan påverka synen. Det är lite av ett detektivarbete för att försöka få fram vilken typ av synfel det, utesluta ögonsjukdomar och utesluta att man har andra sjukdomar eller mediciner som kan orsaka synproblemet.
Därefter gör optikern ev lite andra småtester innan man får en apparat framför sig och får kolla på en tavla med bokstäver på. Bokstäverna kan vara lite suddiga i början sen byter optikern glas och frågar om man ser bättre eller sämre. Det optikern gör är att lägga i ett svagare glas och fråga om du ser bättre. Sen kollar optikern samma sak med ett starkare glas och lägger i glas så länge det blir bättre i ett läge. När det inte är någon skillnad längre har man fått fram vilken styrka som man ser bäst med.
Efter den apparaten brukar jag ta fram ett par glasögon som man kan lägga i styrkan i så man får testa hur det skulle bli med ett par glasögon. Har man ett större synfel och inte har haft glasögon tidigare brukar jag låta kunden gå runt lite och testa och känna hur det känns. Många brukar bli fascinerade över vilken skillnad det blir. Avslutningsvis brukar jag kolla in ögonen med en slags förstoringsapparat för att se så ögonen verkar vara friska och ser bra ut.
Efter det är det dags att summera allt vad jag har kommit fram till och så gör jag en rekommendation vad jag tror blir bäst. Ibland kan det vara så att jag rekommenderar att man väntar med glasögon för det är så litet synfel och inga problem. Så själva synundersökningen är mer ett kvitto på hur dina ögon mår. Vissa vill välja glasögon på en gång sen och andra vill hem och fundera lite så man gör lite som man vill.
Om det finns ett synfel som kan avhjälpas med glasögon får man sen välja båge och därefter beställer optikern glas och efter 1-2 veckor är glasögonen klara och kan hämtas. Man kan även ha kontaktlinser och det finns även synfel som man bäst löser genom ögonträning, de flesta synfel går dock inte att träna bort. Ibland är det ögonsjukdomar som orsakar synproblem och då skickar optikern remiss till ögonläkare som får ta över. Vill man inte ha glasögon eller linser kan man även operera vissa synfel, men man ska komma ihåg att resultatet inte håller för evigt.
Jag misstänker att du har ett synfel och jag misstänker även att det kommer bli stor skillnad för dig och ett nytt liv om du skulle få hjälp med din syn. Gör du inget år din syn är risken stor att du kommer missa mycket i livet och det finns även en risk att du får permanent dålig syn. Jag tror även det blir svårt att klara av att jobba eller plugga. Försök se alla fördelar med ett optikerbesök och hur det kan förbättra ditt liv. Försök även att strunta i vad andra tycker och tänker, det är ditt liv och du bestämmer över ditt liv.
Jag vet inte var du bor, men har du möjlighet att ta dig till Västerås så kan jag göra en gratis synundersökning på dig bara så du får veta hur det ligger till och kan få testa vilken skillnad det kan bli. Sen om du måste skaffa glasögon eller inte är inget som måste bestämmas på en gång, ta ett steg i taget. Först synundersökning och sen fundera och smälta allt. Bor du på annan ort kan jag kanske tipsa om optiker som är bra.
Se till att få detta gjort och se det som en nystart i livet. Hoppas jag lyckades svara på dina frågor och får dig att våga ta steget. Som sagt är detta ingen stor grej egentligen. Vem vet du kanske t.o.m. vill bli optiker och hjälpa andra nu :)
Vänliga hälsningar
Peter Vetterskog, Leg Optiker på Medoptik
